Världen är en Dröm & Drömmen är en Värld

Del 1 - Tistlar

Idag är en stor dag. En riktigt, riktigt stor dag.

Bankettsalen är fylld med stolar, talarstolen stolt ståendes längst fram. Bredvid står ett bord. Det är än så länge tomt men snart skulle den viktigaste samlingen av papper på flera årtionden ligga där. Jag kväver ett nervöst pip. Det är jag som har ansvaret för att papperna hamnar på bordet, redigerade efter det senaste mötets önskemål och redo att signeras. Hur många hade inte mist livet för att det här mötet skulle äga rum? Jag låter den tanken sjunka in. Det här är stort, riktigt stort.

Håret faller ner i ansiktet på mig men med en knyck med huvudet hamnar det på plats igen. Häromdagen påpekade Ash att jag borde klippa mig och kamma bak håret till den här dagen, innan han rusade iväg på ett till av hundra ärenden. Jag tar händerna ur byxfickorna för att kolla mina fingernaglar. Händerna åker snabbt ner igen och jag kastar en ängslig blick för att kolla om någon annan sett hur smutsiga de är, men de få som redan är här står längre bort. Jag är ju trots allt en imp. Smutsig och ociviliserad. Svag. Imperfekt.

Fast en fördom om impar stämmer inte på mig. Jag är smart. Riktigt smart. Det är anledningen till att jag står här vid datorn som kommer styra både storbildsskärmen under förhandlingen och skriva ut de livsavgörande papperna. Jag väntade bara på att få klartecken från Ash, att inga komplikationer uppstått. Vem vet, om allt gick vägen idag, så skulle jag inte behöva se mig själv som en nedvärderad imp längre. Jag skulle kunna kalla mig människa. Min blick dras till hans gestalt nere vid talarstolen. Utan honom hade det aldrig gått.

Iklädd kostym och en enkel svart slips ser han med frånvarande blick ut i salen. Han ser ut på de tomma stolarna men också på de få impar som befinner sig i salen. Deras lågmälda samtal studsar mjukt mot det höga taket. Det är som att min puls går ner tjugo slag i minuten bara av att se honom, och veta att han står med oss. Vår ledare. En hård och okänslig sådan, men det är vad som har krävts och han har gjort ett toppenjobb. Fast ibland undrar jag hur han tar konsekvenserna av sina beslut. Senast förra veckan hade ett tjugotal impar rapporterats döda. Ash hade sänt ut dem att försvara ett område vi tagit i förvar, fast att risken varit hög. Han har inte nämnt det igen, som med alla andra nederlag. Ett hårt, blänkande skal av stål är han gjord av, som klarar av rollen han anförtrotts. Ofrivilligt går mina tankar till när det där skalet brustit. Då var det inte känslosamma tårar som läckte ut, utan blodtörstig vrede. Hans genomträngande blåa ögon möter med ens mina och jag tittar snabbt ner. Mitt ansikte hettar medan mina smutsiga och för långa fingernaglar fumlar över tangentbordet.

Ett mjukt klick får rummet och dess låga samtal att frysa. Från min position på övre däcket ser jag dem inte än, men jag vet vilka det är som kommer. Gemmarna. Porten ligger nedanför en väldig trappa, där de breda trappstegen i marmor sträcker sig från ena långsidan av byggnaden till den andra. Upp för stegen glider långa, slanka figurer med kappor i lyxigt, tjockt tyg. Deras prydligt friserade hår blänker. Kvinnornas fylliga läppar är målade med läppstift och männen tar av sig sina höga hattar. Deras röster fyller rummet med en mjuk klang och de valsar in som att dem ägde stället. Fast det gör dem ju också. Byggnaden ligger i deras del av staden. Eftersom att det var vi som strävade efter ett avtal från start var det också vi som skötte pappersarbetet och samlade till möten. Gemmarna har varit särskilt kräsna med detaljer, och de första delförhandlingarna var både högljudda och hotfulla. Men de hade sakta gått med på våra villkor. Vissa gemmar har dock alltid varit mer motvilliga än andra.

Bland de välskurna ansiktena, med raka näsor och höga kindben, ser jag mörkare blickar. Oron blossar upp med full kraft, som svart eld. Det är okej, påminner jag mig själv. Alla behöver inte skriva under. Avtalet krävde minst tio underskrifter och bland de högt uppsatta gemmarna där nere visste jag åtminstone tjugo som skulle signera avtalet om det lades framför näsorna på dem nu med en gång.