My house, my rules

1| Flytten

Den lilla blå Toyotan susade fram på vägen. Grus flög åt alla håll medan den tog sig fram. Om man gick bredvid vägen var man nog rädd att bilen skulle gå sönder. Men vem skulle gå förbi den här vägen? Den var ju mitt i ingenstans. Eller jo, korna skulle nog kunna bli rädda.

Anneli tog tag i sin vattenflaska medan hon snabbt kollade bort från vägen. Hon öppnade korken och tog en klunk. Sedan med en hand skruvade hon tillbaka korken på dens rätta plats och satte ned flaskan i kopphållaren, nöjd att hon lyckades allt detta utan att åka av vägen. Hon satt sedan händerna på deras plats på ratten och kollade tillbaka på den extremt tråkiga vägen. Den enda saken som var lite underhållande var att kolla i backspegeln och se flyttbilen bakom henne skumpa fram på den krångliga vägen. Hon gjorde just det när hennes telefon började helt plötsligt ringa. 

"Ugh, skämtar du eller?" Klagade hon medan hon kollade bort från vägen en gång till och letade efter hennes Kånken som bara för att reta henne, stod så långt åt höger i baksätet som den kunde. Hon suckade en andra gång och kollade snabbt på vägen innan hon på något sätt, sträckte sig och tog tag i den vibrerande ryggsäcken. Hon öppnade ytter-facket och tog ut hennes telefon.

'MICHAEL' stod det på displayen. Hon fnyste och klickade bort samtalet. Fan att hon skulle prata med honom nu. Nu när hon hade åkt i den här jävla bilen över halva landet för att komma bort från honom. I don't fucking think so.

---

Några timmar hade gått och Anneli satt fortfarande på samma plats och hade händerna på samma ställe. Det ändå lite roliga som hade hänt var att flyttbilen bakom henne hade åkt över en lite för stort gupp och hade nästan åkt av vägen. Eller det kanske inte hade varit så roligt. Alla hennes saker låg ju i den bilen.

Anneli gäspade stort och kollade på telefonens digitala klocka. 18:06, stod det och hon suckade. Inte undra på att hon var så trött. Hon skulle just öppna hennes lilla ryggsäck när hennes billampor lyste upp en skylt. VÄLKOMMEN TILL MÖLLE, stod det och Anneli kollade exalterat upp på den. Äntligen var hon framme!

Anneli körde omkring på de smala gatorna i precis utanför den lilla staden med hjälp av Google Maps, som egentligen inte var någon hjälp alls då hon tappade bort sig tre gånger. Antagligen funkade inte uppkopplingen så bra utanför staden.

Helt plötsligt såg hon sin gata. Råsångsvägen, stod det och hon svängde snabbt in på den medan hon hoppades att flyttbilen hade sätt det. Hon körde ned för vägen och letade efter nummer tolv.

Hon körde i säkert tio minuter innan hon hittade sitt hus. Exalterat hoppade hon till och körde upp på den långa uppfarten, som var mycket finare i verkligheten en på bild.

Hon parkerade bilen och tog ett steg ut, redo att starta hennes nya liv.

---

Och där var första kapitlet slut! Hur kände ni? Var det bra? Gav det er någon sorts känsla alls? Förlåt för många frågor men jag undrar faktiskt!

Hur som helst det bet kommer faktiskt börja bli intressant i det tredje kapitlet hade jag tänkt så ni får bara hålla ut. Inte menat att låta elak. Puss och kram!