My house, my rules

Prolog

Tyst satte sig Agneta bredvid sin döende man, Olof. Hon tog tag i hans hand och kramade om den, hårt och länge. Hon kollade på honom när han låg där, så hjälplös, så livlös. Undrade om hon faktiskt kunde göra något för att rädda honom, men det var ju omöjligt. Hon kunde inte ta hans plats, hur mycket hon än ville det. En tår rullade nerför hennes kind och hon slöt ögonen.

"Varför skulle detta hända just dig?" Frågade hon, ögonen fortfarande stängda. "Kunde detta inte hända mig istället?" När hon sa det trodde hon att hon kände Olof klämma till hennes hand lite extra. Hon log ett svagt leende och klämde lite försiktigt tillbaka, nästan rädd att bryta handen. "Jag älskar dig." Sa hon. Då började något tjuta. Agneta for upp och kollade på Olof skräckslaget. Vad händer? Hon började gråta och skrek i ren panik efter hjälp. Efter bara några sekunder kom ett gäng sjuksköterskor in och knuffade Agneta ur vägen för att komma fram till Olofs säng.

"Snälla, snälla, rädda honom!" Skrek hon genom gråtet medan hon backade mot väggen.

Hon satt vid den där väggen i vad som kändes som timmar utan att veta vad som hänt eller vad som kommer hända. Helt plötsligt känner hon en hand på hennes axel. Hon kollar upp och ser en lång vacker ung dam stå framför henne. Hon log lite svagt ned mot henne vilket gav Agneta en gnista hopp. Klarade han sig? Men så försvann leendet och hon sa; "Han klarade sig inte, han är borta." Agneta ställde sig upp och kollade sjuksköterskan i ögonen. "Du sa att han skulle må bra, du sa att han skulle leva!" Skrek hon, tårar forsandes nerför hennes kinder.

"Vi gjorde allt vi kunde, förlåt" Sa sjuksköterskan lite chockat.

"Men vad ni gjorde var inte tillräckligt bra. Han är död, fattar du det? Min man är död!" Skrek Agneta. Sedan vände hon på klacken och gick raskt ut från sjukhuset.

"Jag ska få tillbaka honom era jävlar. Och när jag gör så ska ni minsann akta er." Sedan slängde hon upp dörrarna och lämnade sjukhuset.

---

Helt ärligt är jag inte helt nöjd över den här prologen. Tog mig typ 3 dagar skriva den men ändå kändes den liksom barnslig. Ärsch, jag vet inte. Att ni tycker om den är det som räknas.

Puss och hej!