Shaded By Humans

Kap.3

"Vi kan väl sätta oss på ett café?" föreslår Gabriel och jag nickar fundersamt.

"Visst, det kan vi väl göra" svarar jag och styr stegen mot mitt favoritställe i stan.

"Har du varit här förut?" frågar jag samtidigt som jag öppnar dörren till caféet.

Gabriel skakar på huvudet och går fram till disken för att se vad han ska beställa, jag har redan bestämt mig och går därför fram för att beställa.

När Gabriel äntligen bestämt sig och beställt går vi och sätter oss.

"Får jag smaka?" frågar jag och tittar lite avundsjukt på Gabriels kladdkaka.

"Absolut" svarar han och samtidigt som jag njuter av en tugga, kommer servitrisen med min caffe latte.

Jag tar en klunk samtidigt som jag tittar på Gabriel som har problem med att öppna sin coola.

"Ge mig den" säger jag och drar den ur hans händer. Han kollar förvånat på mig när jag utan problem öppnar den och sedan sätter den framför honom.

"Lätt som en plätt" säger jag och ler mot honom. Han mumlar surt något ohörbart och jag skrattar högt åt honom. Sedan sitter vi i över två timmar och pratar om allt mellan himmel och jord. När vi kommer ut från caféet har jag så ont i magen efter flertal skrattattacker. Min blick fastnar på Gabriel och jag påminner mig själv om hur tacksam jag är över att ha honom i mitt liv och inser att jag på riktigt inte vet vad jag skulle gjort utan honom. Han är verkligen en fantastisk vän och det dåliga samvetet från imorse kommer tillbaka.

"Börja med uppvärmning, spring ett varv" säger vår idrottslärare med en dialekt som bryter på ryska. Han är den hårdaste, jobbigaste och värsta idrottsläraren jag någonsin haft och han är dessutom en rysk gammal ishockeyspelare. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få den andra idrottsläraren men det är ändå något charmigt med honom.

Eftersom jag vet att jag inte springer snabbt väntar jag tills nästan alla sprungit och börjar sedan springa tillsammans med Ella som verkar känna samma sak som jag.

"Fila, vänta på mig" hör jag Ella bakom mig och inser att Ella hamnat en rätt bra bit efter mig.

"Kom igen Ella" peppar jag samtidigt som jag saktar ner lite på farten för att Ella ska ha en chans att komma ifatt mig. Vi är redan långt bakom dem andra och ser enbart ett fåtal personer framför oss. Helt plötsligt hör jag en duns bakom mig och stannar samtidigt som jag vänder mig om. Jag möts av Ella liggandes på marken och springer snabbt fram till henne för att kolla hur det gick.

"Ella hur gick det?" frågar jag när jag kommit fram till henne. Jag ser på hennes ansiktsuttryck att det gör ont men att hon gör allt för att hålla tårarna bort.

"Fan" svär hon "Varför ska detta alltid hända mig, jag är så klumpig" klagar hon och nu har även Melissa kommit fram för att kolla läget.

"Kom så hjälper vi dig upp" säger Melissa och vi tar tag i var sin hand och drar upp henne.

Ella lägger vars en arm om mig och Melissa och vi hjälper henne tillbaka.

"Vad hände?" frågar Melissa medan vi går längs den långa stigen som aldrig verkar ta slut.

"Jag snubblade på en stubbe" suckar Ella och jag ser att ett fåtal tårar runnit ner för hennes kinder. Vi fortsätter sedan i tystnad tillbaka till klassen som står och väntar när vi kommer tillbaka. Alexia kommer direkt fram och kollar hur Ella mår samtidigt som vi tar oss fram till vår idrottslärare som har börjat berätta vad vi ska göra under dagens idrottslektion.

Medan vi väntar på att idrottsläraren ska prata klart berättar Ella för Alexia vad som hänt och båda skrattar åt det.

"Vad har hänt?" frågar vår idrottslärare och kolla bekymrat på Ella.

Melissa och Alexia går till resten av klassen som har börjat springa igen medan jag står och väntar på att Ella ska berätta klart. Vår idrottslärare nickar och säger sedan till Ella att gå till skolsköterskan för att kolla såret och få det omplåstrat. Efter lite övertalning går han även med på att jag följer med till skolsköterskan även fast Ella skulle klarat det själv utan minsta problem. Men varje chans att slippa springa tar jag och tycker inte det är något fel med att utnyttja situationen lite. Om inte annat kan Ella i alla fall få lite mentalt stöd.

"Tack" säger Ella och fnittrar lite när vi är påväg till skolsköterskan. "Jag är alltid den klumpiga som gör bort mig. Förstår du att hela klassen stod och tittade på oss när vi kom tillbaka?" fortsätter hon upprört och jag bara skrattar åt henne.

"Måste faktiskt säga att jag är glad att det inte hände mig" erkänner jag och skrattar ännu mer. Ella kollar olyckligt på mig en kort stund innan hon också börjar skrattar och slår lätt till mig.

"Tack för stödet" svarar hon ironiskt.

"Hej, oj vad har hänt här" säger skolsköterskan och går fram för att kolla Ellas sår medan hon börjar berätta vad som hänt. Jag står tyst bredvid medan dem pratar samtidigt som skolsköterska rengör såret och sedan sätter ett stort plåster över.

"Var tog du vägen?" frågar Gabriel när vi senare träffas vid skåpet.

"Ella ramlade så jag följde med henne till skolsköterskan" svarar jag samtidigt som jag lägger ner datorn i min väska och stänger skåpet.

"Hela lektionen?" svarar han och skrattar.

Jag himlar med ögonen och vid båda skrattar.

"Nej såklart inte men bara Sergie tror det" svarar jag och vi säger sedan hejdå till dem som fortfarande är kvar vid skåpen innan vi tillsammans lämnar skolan.

"Han kanske är hård, men smart är han i alla fall inte" svarar Gabriel.