Shaded By Humans

Kap.2

"Fila" svarar jag så lugnt jag kan och alla nickar samtidigt som en efter en berättar sina namn. När alla är klara nickar jag och ler lite försiktigt trots att jag inte minns ett enda av dem.

Efter säkert 30 minuter sitter vi inne i matsalen och mer eller mindre hela klassen sitter tillsammans vid ett och samma bord och jag sitter mellan Gabriel och Ella, som jag var i samma grupp som tidigare. Jag sitter nästan bara och petar i maten men lyckas ändå få i mig lite sallad och någon kycklingbit. Alla kring bordet sitter och pratar glatt men jag sitter bara tyst och försöker lyssna och ta in vad dem säger. Jag växlar några ord med Ella som sitter bredvid mig och jag måste faktiskt säga att jag gillar henne. Absolut en potential vän i klassen.

När dagen i skolan är slut går jag och Gabriel tillsammans till stan. Han ska ta tåget hem och jag ska till mammas jobb för att sedan få skjut hem av henne eftersom jag inte kan ta mig hem själv.

"När slutar din mamma?" frågar Gabriel samtidigt som vi går sida vid sida.

"Fyra, alltså om nästan tre timmar" svarar jag och suckar djupt. Jag har fått så sjukt bra tider, slutar mellan tolv och tre varje dag men på grund av var jag bor så kommer jag aldrig kunna utnyttja det eftersom jag ändå inte kommer hem. Sovmorgonen på Onsdagar kommer bara leda till att jag dessutom måste vänta på morgonen också.

Jag känner hur besvikelsen bara rinner över mig, både för att jag inte kan utnyttja mina bra tider men också för att jag inte klickade med någon i klassen. Alla kändes tråkiga, inte för att jag kanske var så rolig själv heller men ändå. Oron över att inte hitta några nya vänner i klassen var också någonting som tog upp mycket av mina tankar och jag kände bara att denna dagen inte alls hade blivit som jag förväntat mig.

"Du kan ta tåget nu, det är lugnt" svarar jag efter att jag och Gabriel gått runt i stan i över en timme.

"Är det säkert att det är okej?" frågar han "för jag stannar mer än gärna"

Jag nickar och kollar på klockan och ser att tåget går om åtta minuter.

"Så gå nu, jag klarar mig" svarar jag och vi säger hejdå innan jag lämnar Gabriel och tågen bakom mig och börjar gå mot mammas jobb.

På kvällen när vi sitter och äter kvällsmat så berättar jag lite om dagen och om hur ledsen jag är över att jag inte kommer ha någon nytta av sovmorgnar och av att sluta tidigt.

"Jag kommer bara sitter och vänta, hela tiden" säger jag och jag känner att tårarna är på väg. Jag vet inte varför jag egentligen är ledsen för jag är fullt medveten om att det inte är någonting att vara ledsen över och än mindre gråta över. Men jag antar att det bara varit för mycket idag.

"Jag är så jävla trött på att bo här" väser jag och får verkligen hejda mig själv från att flyga upp och lämna bordet.

"Men gumman du får försöka, du kommer vänja dig" försöker mamma säga tröstande men det spelar egentligen ingen roll vad hon säger, det förändrar ändå ingenting.

Jag kollar upp på mina föräldrar som ger varandra konstiga blickar men jag bryr mig egentligen inte, dem tycker väl antagligen att jag överdriver.

"Men vi kan väl berätta det" säger min pappa helt plötsligt och kollar menande på min mamma. Eftersom jag inte förstår någonting och märker stämningen, får jag direkt en dålig magkänsla.

"Nej" svarar mamma bestämt och glor argt på min pappa som sitter snett emot.

"Älskling, kan du gå upp på ditt rum en stund så jag kan prata med pappa?" frågar mamma och jag möter hennes blick samtidigt som jag nickar. Utan att säga något mer lämnar jag bordet och på väg upp till mitt rum hör jag hur dem börjar viska bakom mig men försöker ignorera det. När jag kommer upp till mitt rum ligger Wilda som vanligt upp i högra hörnet, bredvid min kudde. Jag lägger mig bredvid henne i sängen och gosar in mitt ansikte i hennes päls.

"Wilda, jag älskar dig" viskar jag till henne och känner hur några enstaka tårar lämnar mina ögon och faller ner längst mina kinder. Jag vet att jag är tramsig som är ledsen och gråter men detta året har varit ett jobbigt år, jag har mått ganska dåligt och spenderade stora delar av sommaren hemma eller ute i skogen. Det är något jag alltid mått bra av, gå långa promenader i skogen och här där jag bor finns det gott om skog.

En lätt knackning kommer från dörren och mamma sticker in huvudet.

"Hej" säger hon försiktigt samtidigt som hon stänger dörren bakom sig.

"Hej" mumlar jag nästan ohörbart in i Wildas päls. Wilda gör något ljud och sträcker på sig innan hon gosar in sitt ansikte i mitt hår.

"Hur är det?" frågar mamma och sätter sig på sängkanten.

"Okej antar jag" svarar jag mest för att jag vill försöka få denna konversationen så kort som möjligt eftersom mitt intresse för att prata om detta ligger på noll. Jag har redan ältat detta tillräckligt och behöver bara tid att smälta det.

Vi båda är sedan tysta en lång stund, jag blundar och andas in den goda doften från Wildas päls samtidigt som mamma klappar henne långsamt.

Efter en stund reser sig mamma upp och lämnar oss ensamma och strax därefter somnar jag med ansiktet inborrat i Wildas svart och vita päls.