Spruckna läppar och mellanmjölk

TYSKA FÖR IDIOTER

"F-förlåt, vad sa du?", säger jag och svär åt mig själv i huvudet för hur tydligt nervös min röst låter.

"Grupparbete Emma," säger Charlotte och först då lägger jag märke till hur klassrummet förändrats då mina klasskamrater flyttat runt och satt sig i grupper av tre. "Du, Carl och Ben är i samma grupp och ska skriva en dialog mellan en turist och er själva."

Fan.

Min blick dras till andra sidan av klassrummet där Ben och Carl satt sig tillsammans och nu tittar på mig med frågande blickar. För ett kort ögonblick får jag ögonkontakt med Ben, som jag genast bryter genom att fästa blicken i mitt knä. Helvete, han ser bra ut i år också.

Mitt hjärta slår hårt av panik när jag reser mig från min plats och trots att resten av klassen redan är upptagna med sina arbeten övertalar min dåliga självkänsla mig att allihopa dömer varenda steg jag tar.

Jag drar med mig en tom stol från ett av de andra borden och slår mig ner mitt emot Ben och Carl, varav Ben bemöter min ankomst med ett lätt leende medan Carl ser ut som att han kommer dränka sig själv i ett handfat om han måste genomlida en tyskalektion till. Jag förstår dig Carl, tro mig.

"Ska vi skriva lite var eller göra hela texten tillsammans?", frågar Ben medan han plockar fram sin dator och medan Carl rycker på axlarna förblir jag tyst och undvikande för Bens blick.

Men medan jag antagligen hade blivit sur över bristen på respons från mina gruppkamrater reagerar inte Ben på tystnaden med mer än ett leende.

"Jag tycker vi gör det ihop," säger han och rädd över att min röst kommer brista om jag pratar svarar jag med en nickning.

Det visar sig ganska snabbt att Charlotte gjort ett misstag när hon satte oss tre i samma grupp, för trots att Ben skriver, Carl ger helt okej förslag på meningar och jag försöker översätta dessa meningar till tyska, hamnar vi till slut ändå på diverse olika översättningsajter.

"Jag skulle ha valt spanska," säger Carl efter att halva lektionen gått och vi inte skrapat ihop mer än tre halvdåliga meningar.

"Jo tack," säger jag och Ben i kör och plötsligt sköljer nervösa skratt ur oss båda. När våra blickar möts glittrar hans blåa ögon av lekfullhet och för att hindra mitt hjärta från att börja rusa tittar jag snabbt ner i mina anteckningar.

Därefter blir jag sittandes tyst och bara beundrar Bens utseende medan de två killarna försöker rädda vår text. Jag känner mig som en konstkritiker framför en tavla när jag sneglandes mot honom betraktar hans alla detaljer; från hur hans käkar spänner sig när han tänker, till hur senorna i hans händer rör sig när han skriver. Jag ser små fräknar pryda hans kinder i ljuset från lysrören i taket, hur de bruna lockarna lägger sig tokigt när han drar sin hand genom sitt hår, hur hans t-shirt åker upp och avslöjar en tunn kant av hud när han sträcker på sig, hur hans adamsäpple rör sig när han sväljer.

Ganska genast inser jag att jag är en psykopat. Herregud Emma, du trakasserar honom ju.

Genast tittar jag bort från Ben, skämmandes över mig själv, och hoppas att ingen lagt märke till mitt stirrande. Lyckligtvis verkar det som att resten av klassen är upptagna med sina egna arbeten och mitt skumma beteende har gått obemärkt förbi.

"Vad tror du om detta Emma?," frågar Ben och att höra hans röst uttala mitt enkla namn får ett pirr att uppstå i min mage. Han vänder datorn mot mig och jag möts av en text på några rader som absolut inte förstår någonting av och som jag därför inte kan säga någonting om. Men eftersom Ben nu tittar på mig med förväntansfull blick klistrar jag på mitt bästa leende och säger att det ser jättebra ut.