Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 35

"Seriöst? Okej med tanke på att du rodnar är du nog seriös", Dante flinar mot mig. Jag biter mig lite i läppen och himlar med ögonen innan jag kollar upp på honom.

"Allt gick bara till så... skevt typ", förklarar jag.

"Vad menar du?", frågar han och kollar förvirrat på mig.

"Vi bråkade typ första gången innan... vi låg, och sen stack jag därifrån direkt när jag vaknat och det känns bara som att vi inte snackat om det. Eller något", säger jag frustrerat. Det är så många frågetecken i mitt huvud angående allt som hänt senaste dygnet.

"Vad bråkade ni om?".

"Jag var på en fest på grund av honom och försökte förklara det för honom, och hela anledningen till varför jag var där visste han redan. Jag menar han hade ju kunnat berätta för mig!?", det jag syftar på är min psykiska ohälsa. Om Noel nu visste om det, hade han inte kunnat prata med mig om det? Så hade inget av det här hänt.

"Det är svårt att fatta när jag inte vet anledningen", säger Dante och ler lite snett mot mig.

"Jag vet, jag bara... behövde få det sagt eller nåt", jag vet inte varför jag berättar allt det här för Dante nu. Men han är en trygghet, även om han är vän med Noel vet jag att han aldrig skulle berätta om något jag sagt till honom.

"Du kan alltid snacka med mig. Det vet du va?", säger han sen och jag chockas lite. Han är inte typen som säger såna saker.

"Det är klart, du med", svarar jag honom. Jag förflyttar mig så jag sitter bredvid honom istället för mittemot.

"Du vet, när pappa stack, det jag var mest arg på var att jag inte egentligen var arg. På honom. Jag menar, borde jag inte hata honom?", han kollar rakt fram när han pratar "Han har liksom varit personen som jag alltid snackat med, om allt". Jag vet inte vad jag ska svara så jag bestämmer att inte göra det alls. Han verkar bara behöva prata ut, jag tror han inte gjort det på ett tag. Vi kan liksom relatera till varandra, min pappa lämnade ju in princip mig och mamma.

"Jag förstår, jag var likadan när pappa precis lämnat mig och mamma. När jag började förstå vad som hänt liksom", säger jag tyst. Jag brukar inte prata om den perioden av mitt liv med många.

"Mmm", säger mumlar han bara och fortsätter kolla rakt fram. Jag känner att jag ler lite, när jag bara sitter och tittar på honom "Adelina jag älskar dig", han vänder huvudet mot mig och mitt leende blir större.

"Jag älskar dig också Dante", han ler lite "Du, jag har en fråga".

"Vad undrar du?", frågar han nyfiket.

"Heter jag Lindhe i efternamn nu?", han kollar på mig någon sekund innan han börjar skratta "Vadå?".

"Jag antar det", svarar han bara och rycker på axlarna.

"Adelina Lindhe", säger jag lite för mig själv. Mest för att höra hur det låter. Det flyter lite iallafall. Jag har ju antagligen mammas efternamn också dock, Johnson.

"Tjoo", hör jag någon säga... över mig? Jag hade fastnat med blicken på Dantes händer så jag inte märkt att vi fått sällskap. Innan jag vet ordet av det har ingen mindre än Noel Flike satt sig ner, mitt emot mig. Ludwig och Valter sätter sig också ner.

"Vad gör ni här?", frågar jag förvirrat.

"Dante ringde", svarar Ludwig och nickar lite åt Dante när han nämner hans namn. Var det dom han pratade med när jag kom hit?

"Och ni bara var i närheten?", fortsätter jag fråga.

"Jag bor runt hörnet", svarar Valter och jag kollar på honom innan han berättar att dom varit hemma hos honom och gjort gud vet vad, när Dante ringt och bett dom komma hit. Vilket dom gjorde. Jag lutar mig lite mot väggen och sträcker ut mina ben så dom rör lite vid Noels och jag känner hur en stöt gör igenom hela min kropp, och då har jag bara rört hans ben.