Lova att älska mig || Hov1

Kapitel 10

Gårdagen var minst sagt en överraskning. Efter Dante och Charlotte anlänt så att säga beställde vi mat och allt var typ... normalt? Eller inte normalt, men det var inte konstigt liksom. Jag trivdes i sällskapet. Charlotte var hur härlig som helst och jag fick lära känna Dante mer också. Allt är dock så oklart, ska han bli min bror? Eller halvbror, vad man nu kallar det. Pappa bokade in oss alla fyra på ett hotell senare på kvällen eftersom det blev så sent. Vi satt på den där restaurangen i flera timmar. Han har tydligen mycket pengar nu, hans företag är väldigt framgångsrikt. Det var därför han kunde boka in oss på ett hotell lite så där mitt i natten.

Jag var dock tvungen att ljuga för mamma igen, om vart jag var. Jag skrev att det började bli sent och att jag inte orkade åka hem så jag sov hos Noel istället. Ja ja jag borde inte ljuga om vart jag befinner mig, men jag kände mig liksom så trygg och det kändes rätt för stunden.

Fredagen är äntligen här, jag har sovmorgon på det med. Jag börjar 10:20, idrott har jag inte heller eftersom den var inställd eller något sånt. Win-win, för mig då. Pappa väckte mig dock vid typ 07 och sa att vi skulle äta frukost, så mycket för en sovmorgon. Det hände inget speciellt på frukosten, jag tror faktiskt att det här kommer funka. Om pappa och Charlotte gifter sig.

När vi kom upp på hotell rummet igen fick jag låna lite smink av Charlotte, eftersom jag inte hade med mig någonting hit. Jag brukar ändå inte sminka mig så jätte mycket. Dante hade skjutsat pappa och Charlotte till... vart dom nu skulle. Så jag var ensam på rummet. Han borde dock vara här vilken sekund som helst. Min och Dantes "relation" är inte stel på något sätt. Med tanke på att vi träffats tidigare och så. Jag störs i mina tankar av dörren till hotellrummet öppnas.

"Tja", säger Dante och stiger in i det väldigt färgglada rummet. Jag sitter på en stol vid fönstret med en liten rund spegel framför mig som jag precis sminkat mig vid.

"Hej", svarar jag och reser mig upp och tar upp min mobil som jag haft på laddning vid sängen. Han är helt klädd i svart, svarta jeans, svart luvtröja och jag skymtade några svarta adidas skor.

"Vill du ha skjuts till skolan?", frågar han och lägger sig i dubbelsängen. Jag tittar snabbt på klockan, 09:29.

"Visst, när åker vi?".

"Om 15 minuter kanske", svarar han och jag nickar och tar sen mina kläder från igår och går in på toaletten. Kanske lite fancy att ha i skolan men skitsamma.

När jag kommer ut från toaletten håller jag på att knyta Noels skjorta runt midjan så som jag hade den igår. Dante tittar upp från sin mobil och ser på mig och får en rynka i pannan.

"Är inte det där Noels?", frågar han och flinar lite. Jag känner att jag blir lite ställd, jag var inte beredd på att han skulle fråga det.

"Jaa?", säger jag och går fram till fönstret och börjar fixa i ordning allt jag stökat till med. Lägger allt smink i Charlottes necessär igen och ställer tillbaka stolen och spegeln.

"Hur länge har ni känt varandra?", fortsätter Dante fråga. Jag tittar på honom och han verkar vara intresserad. Jag lägger mig på mage på andra sidan sängen och kollar på honom igen.

"Jag och Noel? Sen skolan började typ", svarar jag på hans fråga. Han nickar bara och ler lite emot mig innan jag byter samtalsämne "Vad tänker du, om allt som hände igår och det?".

"Asså det är så orealistiskt typ", säger han efter en stund. Jag nickar, allt är verkligen det. Orealistiskt.

"Har du snackat med någon, om allt det här än?", fortsätter jag sen fråga.

"Nej inte än, vadå då?".

"För jag sa till min mamma att jag sov hos Noel igår och det är ingen som vet vad jag gjorde igår. Förutom ni tre och Noel", säger jag och syftar då på honom, pappa och Charlotte.

"Varför ljuger du för din mamma?", frågar han och kollar förvirrat på mig.

"För jag vill inte att hon ska veta att jag träffade pappa igår", svarar jag honom.

"Varför inte?", han ser ut som ett levande frågetecken.

"När mamma och pappa skiljdes för några år sen slutade pappa typ, höra av sig. Han har liksom inte varit en del av mitt liv på flera år och så ringer han lite random en dag och frågar om jag vill träffas och äta middag med oss. Min mamma skulle inte låtit mig gå om hon visste vart jag skulle", säger jag till honom. Han nickar.

"Så när han ringde var första gången du hörde från honom på flera år?", frågar han och nu nickar jag "Och det är bara jag, mamma, din pappa och Noel som vet vart du var igår?".

"Bara ni fyra", svarar jag honom.

"Så du berättar för Noel men inte för din mamma?", ifrågasätter han.

"Han var med mig när pappa ringde. Han vet dock bara att jag skulle äta middag med min pappa, inte att han skulle ta dit sin blivande fru", förklarar jag. Dante nickar igen.

"Så du använder Noel som någon slags täckmantel?", frågar han sen.

"Nej jag bara, visste inte vad jag skulle säga till min mamma och det typ bara blev så. Kolla, jag vill bara inte att någon av mina vänner ska veta. Än", säger jag.

"Visst jag behöver inte berätta för någon heller än direkt. När har du tänkt berätta för alla då?", frågar han.

"Jag vet inte, jag berättar väl i framtiden när allt inte är så oklart", säger jag och rycker lite på axlarna och sätter mig upp i sängen "Ska vi sticka?".

"Visst", svarar han och reser sig och sedan lämnar vi hotell rummet.

Dante lämnar av mig vid skolan runt 09:50. På vägen dit bytte vi nummer ifall vi skulle behöva få tag på varandra. Nu har jag 30 minuter att döda, och absolut ingenting att göra. Jag tar upp mobilen medan jag börjar promenera in på skolgården, går in på kontakter och skriver in ett sms till Noel. 10 minuter senare sitter vi uppe på taket och delar på en redbull och cigg.

"Hur gick gårdagen då?", frågar han och tar ett bloss från cigaretten han håller mellan fingrarna.

"Okej, antar jag. Vi snackade typ bara", svarar jag. Lögn. Han sneglar lite på mig, jag vet att han kan se igenom mig lätt. Eller ganska lätt iallafall. Men han nickar bara och låter det gå. Vi sitter ganska nära varandra, tillräckligt nära för att jag ska kunna luta mitt huvud mot hans axel. Det här är mysigt. Vi sitter liksom bara här, utan att säga något och trivs i varandras sällskap. Livet kanske inte var så jobbigt ändå, bara jag har dom jag bryr mig om runt omkring mig så löser sig allt.