Half a Heart

Kapitel 1

Jag slår in numret på mobilen och bara stirrar på det för en sekund. Detta nummer som tycks ha sin egen melodi när man knappar in det, en melodi som för länge sedan blivit fast präntad i mitt sinne.

Idag är det exakt ett år sedan jag senast såg honom, vilket gör den här dagen till en utav de jobbigaste på väldigt länge. Jag kan inte fatta att det redan gått så lång tid sedan jag sist såg hans vackra leende och gröna ögon. Ändå känns det konstigt att det inte var längre sen. Sorgen lurar min hjärna och driver mig till vansinne.

Jag känner ett sting av smärta i bröstet och raderar numret på mobilen och stänger av den. Snabbt torkar jag bort tårarna och slänger en blick i spegeln. Ögonen är lätt rosafärgade precis som kanterna under dem. Förhoppningsvis inte alltför synligt eftersom att jag inte klarar av frågor just nu.

Jag tar ett djupt andetag för att samla mig själv och går ut ur badrummet för att fortsätta jobba.

"Are you Okay Chloe?" frågar Joshua och ser granskande på mig när jag ställer mig bakom kassan bredvid honom. Tydligen såg jag värre ut än jag anat för att han skulle märka på endast ett fåtal sekunder.

"Yeah sure" svarar jag men möter inte hans blick eftersom att jag vet att han skulle genomskåda min lögn. Istället börjar jag att lägga upp nybakat bröd i glasmontern.

Joshua och jag har jobbat på samma café i nästan ett halvår nu, och vi fann varandra med en gång. Hans humor får mig alltid att le oavsett om jag vill det eller inte. Och det har hjälpt mig mer än vad han förstår.

"Chloe, I can see that you're not. Please talk to me."

"No it's just... It's been a year" viskar jag och känner hur tårarna börjar fyllas i mina ögon igen. Jag blinkar ilsket bort dem, trött på att vara svag jämt och ständigt. Trött på att det fortfarande finns en del av mig, som längtar efter honom. Efter all den här tiden.

Det var ju meningen att komma bort från honom, allt han hade att göra med. Allt som fick mig att minnas honom. Vilket jag har, på sätt och vis.

Jag har inte lyssnat på deras musik, vilket nästan har varit den svåraste delen. Att gå från att vara med och se dem skapa musiken, till att nu inte ens veta hur många låtar de släppt.

Jag har inte ens tillåtit mig själv att säga hans namn. Jag vet inte längre hur dem ser ut eller hur deras röster låter, vilket borde göra det enkelt att glömma. Hur kan man sakna någonting som antagligen inte existerar längre?

Trots det slår mitt hjärta fortfarande för honom. Om än lite mindre än förut.

"I know Coco, but-" säger han och omfamnar mig. "time heals all wounds. It really does" han drar ifrån och stryker bort en ensam tår som lyckats rinna nedför min kind. "When I lost my brother I felt like nothing could help me to feel good again. And I was so irritated by people who kept saying that it would get better, that I just needed time to progress everything." Han tar en paus och ser djupt in i mina ögon.

"I didn't want to move on, didn't want the pain to disappear in fear that he would too. Even though it killed me from the inside. But it's true, we need to move on with our lives, even though it's hard. Because you don't forget the memories, you don't need the pain to remind you of what you once had. You'll always remember. You can miss them and still have a life. I don't feel like it's as great as it was, but I can manage to live with the fact that he's gone."

"And I think you need to move on as well. I can see it in your eyes how tired you are, but it doesn't have to be that way."

Jag nickar sakta och låter orden sjunka in. Ett liv utan sorg är allt jag vill ha, men i nuläget är det inte en framtid jag kan se framför mig med minnena så färskt i mitt sinne.