tisdag, tjugosjätte september, tjugohundrasjutton.
I morgon är jag singel, den meningen har varit fast i mitt huvud sedan du skrev till mig. Idag för fyra månader sedan så blev vi tillsammans, jag älskar dig något enormt... Men ibland känns det inte som om jag får någon kärlek tillbaka. Jag vet att jag inte är perfekt, jag vet jag har gjort misstag. Du behöver inte ta upp gamla saker som jag fortfarande är medveten om. Till denna dagen, står jag fortfarande fast vid de orden jag intalade mig själv för fyra månader sedan; tappar du hoppet om mig, så tappar även jag hoppet om mig själv.
Du var mitt sista hopp, vi var mitt sista hopp. Jag orkar helt enkelt inte mer, vissa stunder kan du få mig att må så dåligt att jag inte längre vill leva. Även om du har tendensen att få mig att inte vilja leva längre, så kan du få mig att må så sjukt bra, såpass bra att jag inte ens kan beskriva det. Det är även något jag älskar med dig, hur bra du kan få mig att må.
Vad är vi ens nu? Du får det att låta som om du hatar mig, som om du aldrig vill se mig igen, som om har är Hitler eller någon. Kanske inte Hitler, inte bokstavligen, men du får mig att framstå som en person som är väldigt hatad av omvärlden. Kanske får den känslan eftersom du är hela världen för mig, och om du hatar mig så går min värld under. Jag vill inte må såhär dåligt, jag vill inte 'go back' till så jag kände för lite drygt ett år sedan, jag vill inte bli den personen igen, men tyvärr börjar det luta åt det hållet.
