Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 13 A walk of dreams

-Idun, ropar jag åt henne, gå tillbaka till slottet, jag har ett par saker som ja måste ta hand om.

Hon vänder sig om mot mig, fortfarande med tårar rinnande nerför kinderna och nickar åt mig innan hon fortsätter upp till slottet.

Jag börjar gå tillbaka till stallet för att leta efter mannen. Men i bakhuvudet börjar en vag misstanke om att han kanske inte är lika dålig som Idun sa att han var. Rykten har ju en otrevlig vana att vara överdrivna och man ska aldrig dra förutfattade slutsatser. Kanske borde jag inte gå på honom med ilska över hans handlingar, kanske borde jag istället fråga efter hans åsikt i det hela. Myntet har ju som bekant två sidor och om Iduns väns föräldrar är de minsta lik Iduns egna så kan flickan ha försvunnit på andra sätt än genom denna man.

 

Jag stannar till i dörren till stallet och ser mig omkring. Därinne ser jag honom stå och rykta en häst med en sådan kärlek att det ter sig omöjligt att just denna man kunde vara skurken i det drama Idun berättat för mig. När hans ansikte inte är förvridet i irritation och ilska ser han faktiskt helt okej ut. Han är kanske inte lika snygg som kungen eller lika muskellös som Tristan men han ser ut att ha sin egna lilla charm. Men mina tankar avbryts när han ser mig.

-Sa inte jag åt dig att du inte fick vara här. Han är åter igen irriterad men jag ser även tydliga inslag av skuld i hans ansikte. Precis som om han håller mig skyldig för någonting.

-Jo, svarar jag och går längre in i stallet, men jag kände bara att jag inte ville göra ett dåligt första intryck och ville därför komma tillbaka och be om ursäkt.

-Ursäkt? Han ser minst sagt förvånad ut och det tar hon flera sekunder innan han åter får tillbaka talförmågan. Det finns ingenting att be om ursäkt för. Men nu måste du gå.

Han pekar mot dörren men jag vägrar gå innan jag på riktigt fått veta vilken människa han är. Hans tydliga humörsvängningar kan vara typ exempel på bipolär eller borderline men eftersom jag inte inte någon utbildning inom psykologi tänker jag inte ge honom någon sjukdoms stämpel. Dock vill jag röra honom för att på riktigt få se vem han är.

 

Det märkliga men denna situation är att jag aldrig riktigt inser att när jag läser någons tankar gör jag ett enormt intrång i denne persons liv. Det är en rätt som jag egentligen inte har men som jag ändå tar mig friheten att göra. Ur ett etiskt perspektiv kan egentligen detta diskuteras om och om igen men ur ett rent rätt och fel perspektiv är ingenting jag gör bättre än någon annan. Den största likheten är att jag, precis som de, aldrig reflekterar ur deras synvinkel och det är om något ett stort problem.

 

Men istället för att tänka på rätt och fel är jag fast besluten att ta reda på precis vilken människa mannen framför mig är. Jag är så beslutsam att jag inte hör trumpeterna som spelar när någon kommer in genom portarna. Jag hör inte jublet eller alla fötter som springer. Det enda jag ser är honom. Det enda jag fokuserar på är att ta hans hand.

 

Han ryggar tillbaka när jag närmar mig honom.

-Vad gör du, säger han irriterat, låt bli mig.

-Äh stå still, säger ja och tar tag i honom.

Bilderna kommer som en fors. Det enda jag ser är färger och det tar en kort stund innan allting klarnar och jag kan se något.

 

Jag ser Charlotte stå i dörröppningen till stallet. Hon klappar om en golden retreiver och ler stort.