Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 7 Burning of the midnight Lamp

Jag känner att alla stirrar på mig. Långsamt möter jag Jess ögon och jag ser medömkan och rädsla i dem.

-ellie... Hinner hon säga innan Arthur tar mig i armen och drar mig iväg från allas uppmärksamt. Egentligen är jag tacksam att jag slipper uppmärksamheten just nu men samtidigt vill jga inte känna att jag har någonting att skämmas för.

Jag ser hur alla riddare samlas upp bakom honom när vi snabbt lämnar borggården och går in i slottet mot samligssalen och det runda bordet.

Väl därinne ställer sig alla vid sina platser och det är först nu som jag märker att mina vänner har kommit efter oss. Till min stora förvåning låter Arthur dem stanna inne i salen när dörrarna stängs. Tom håller en arm om jess axlar och hon ser orolig och rädd ut. Erik och Jack ser ut att tänk på en miljon olika saker men säger inget.

Charlotte springer fram till mig och tar mitt ansikte i sina händer och granska det noga.

- vad i all världen var det som hände, säger hon.

- det skulle jag också bra gärna vilja veta.

Arthur tittar bistert på mig.

- vad vill ni att jag ska säga, jag har ingen aning vad som hände.

Jag cirkulerar blicken och tittar på var och en av dem. de måste tro mig. Jag hade ingenting med saken att göra.

-Charlotte du måste tro mig, jag visste inte att det där skulle hända! Jack snälla! Ni måste tro mig.

-Ellie, det är inte Morgana som vi är mest överaskade över, det är du.Din reaktion, det du gjorde. Vart har du lärt dig det? Du såg så ond ut!

Jack ser bittert på mig när han säger det och börjar sakta vanka av och an i rummet.

-Är det de alla tittar på mig för? För att använde magi! Hon hotade kungen, vad skulle jag ha gjort? Låtit hennes bränna honom till döds!

I min förtvivlan märker jag inte att Jack har lyfts upp från golvet och dinglar nu i luften, skräckslagen.

-Vad hade du gjort Jack? Hade du låtit honom dö när du visste att du kunde hjälpa? Speciellt om du visste att det var dig hon var ute efter? Hade du det?!

Jag ser att han kniper efter luft och jag ser hur mina vänner backar undan ifrån mig men just nu bryr jag mig inte. Allt går så fort igenom mig just nu och det enda jag kan fokusera på är min ilska. Ilska mot häxan, ilska mot mig själv men framförallt ilskan själv som sakta men säkert äter upp mig inombords.

-Om ni inte kan acceptera detta hos mig så finns det inget mer att säga.

Jag ser att jack försöker säga någonting men alla mina känslor är i nuet och jag kunde inte bry mig mindre om jag dödade honom på fläcken.

-Ellie, sätt ner honom!

Arthur rycker tag i mig och jag stirrar på honom en kort stund innan jag inser vad det är jag håller på att göra och med vem. Snabbt sätter jag ned Jack på golvet.

-Jag är ledsen Jack, försöker jag säga men han bara går sin väg. Jag försöker följa efter men min väg hindras av Tristan.

-Låt honom lugna ner sig, säger han, och vi behöver verkligen komma till botten med det här. Du kommer att skrämma livet ur bra många fler om du inte lär dig att kontrollera dina känslor. Arthur, jag trodde att Merlin sa att hon var harmlös? Att hennes magi knappt vart värd att använda? Hur kan en sådan flicka parrera den största häxan i vår tid?

-Jag vet inte, säger Arthur och suckar, Merlin är bortrest, precis som han alltid är under vårfesten och jag kan därför inte fråga honom om varken råd eller svar.