Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 13 A walk of dreams

Ellie POV

 

Jag känner pressen. Vart jag än går ser människor på mig som en Gud, en som kan rädda dem. Problemet är att jag inte känner mig som en gud. För mig är jag fortfarande en obetydlig människa som ramlat in i en värld hon knapp förstår med krafter hon knappt kan hantera.

Naturligtvis känner jag mig hedrad att så många tror på mig. Att de ser någonting hos mig som jag själv aldrig har sett. Troligtvis är det bara magin och krafterna de ser. Vad skulle annars se i mig.

- Hej vad gör du?

Iduns ljusa röst avbryter mina dystra tankar. Hon står framför mig. Ren och fin med håret uppsatt i en hästsvans. Hennes ansikte avspeglar inga spår av de hemska år som ligger bakom henne utan hon ser ut som en helt vanlig lite flicka.

- Ingenting, svarar jag och ler, sitter och tänker bara.

- Jaså, säger hon och sätter sig ner bredvid mig, som vadå?

- Ja du, jag kom bara att tänka på att hag har ingen aning om hur gammal du är.

- Hihi, svarar hon glatt och dinglar lätt med benen, jag är åtta och Loke är fem.

- Är du så stor, utbrister jag förvånat. När fyller du år då?

- Jag vet inte riktigt, säger hon och suckar. Jag brukar räkna mina år när blommorna slår ut. För då vet jag att ett år har gått. Och jag frågade mor en gång hur gammal jag var och vid det tillfället var jag fem så jag har fortsatt räkna så ända sen dess.

Jag är förbluffad. Nog för att jag misstänkte hennes föräldrar för att vara svin men att de inte ens firar sin äldsta dotter på hennes födelsedag gör mig nästan vansinnig av ilska.  Men jag  lugnar snabbt ned mig när jag inser att tiden finns till nu att ändra på allt detta.

Idun är hos oss nu och ingenting ont ska hända henne.

Men vad kommer då att hända när vi lämnat Camelot? Kommer Idun och Loke att klara sig? Jag måste prata med Arthur och Genevive om detta för jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag inte var helt övertygad om att barnen var säkra.

-Ni kan inte sitta här.

En kort man med bruna ögon som ser ut att bara vara några år äldre än mig har kommit fram till oss. Hans ansikte är hårt och hans röst avspeglar irritation.

Vi sitter utanför stallet i riktning mot solen. Stallet, som ligger en liten bit utanför bostadsområdet, är annars ganska obefolkat så jag antog att det var okej att vara här.

- Förlåt, svarar jag och reser mig upp, vi visste inte.

- Men nu gör ni det, fräser han, så försvinn.

- Jaja lugna ner dig, säger jag lågt och tar Iduns hand, vi går.

Vi har bara hunnit en liten bit ifrån stallet när Idun släpper en tung suck. Frågande tittar jag ner på henne.

- Idun, säger jag långsamt, vet du vem det där va?

Hon svarar nästan på en gång.

- Det är Mark, han är stallmästare men en fruktansvärt avskyvärd man. En av mina vänner sa att han hade sagt till henne att komma till honom en kväll så skulle hon få en present. Jag såg henne aldrig igen.

Tårar rinner nedför hennes kinder och jag sätter mig ned på knä för att kunna krama om henne. Men istället för att krama mig tillbaka går hon ifrån mig. Det är tydligt att hon inte vill ha tröst men en sådan man bör i mitt tycke bestraffas.