Love me like you do (Swedish) #Wattys2016

Kapitel 18

Your hand gestures, your eyes,
they are faded but not gone
Why won't it go away?
Why won't it go away?
Why won't it go away?

- BTS - LET ME KNOW

Jag möts av ett skelett. I princip. Inte riktigt, men nästan. Jag vet vem det är. Alla vet vem det är, det är tydligt. Hon är också den som inte pratar med någon. Hon ser på mig, trötta ögon. Nästan tomma. De tidigare blå är nu nästan gråa. Hon ser ut som ... ett spöke. Blek, mager, död. Död. Helt plötsligt märker jag att jag gömmer Darcy mot mig, som att hon förstår vem det är. Men egentligen vet jag inte vad jag gömmer henne ifrån, om det är mitt öde eller Graces öde. Men någons iallafall. Jag ser att hon har sina ögon på mig, men jag kan inte bestämma mig för om hon kollar på mig eller om hon bara låter sin blick vila där. Det syns inte, för hon har inga ögon längre. Bara mörka hål istället för ögonen. 

Det får mig att undra, hur hon mår. Vad hon känner. Hur hon ser sig själv. För mig är hon ett spöke, förstår hon ens vad hon har gjort mot sig själv? 

Det var inte hon. Det trycker till i min mage, ett vakuum har bildats men jag pressar bort känslan. Det var visst hon. Jag har inte gjort någonting alls men ändå har jag dåligt samvete och fan vad jag hatar det. Det är nästan så att den delen med dåligt samvete vill gå fram och krama om henne och den andra delen vill gå och skaka om henne för att ha varit så ansvarslös mot sig själv. Men jag står still istället och gör absolut ingenting för så länge jag står still kommer inget att hända. 

Någon puttar på mig, jag börjar gå framåt. Niall lägger sin hand på Graces rygg och vakuumet börjar igen men jag fortsätter bara att hålla Darcy mot mig. Men Grace ser iallafall inte på mig, tack och lov. Det var läskigt, hon var läskig och det skrämmer mig att se på henne. För hon är helt klart inte sig själv längre utan istället har hon bytts ut mot en tom kropp. Hon är typ som ... en frukt. Hon började hel, sen bit efter bit gick hon mer och mer sönder och tillslut fanns det inget kvar längre. Precis som en frukt. 

Hur märkte jag inget tidigare? Detta kan ju inte ha varit något nytt det måste ju ha hänt innan så varför märkte jag inget? Jag stirrar på Graces rygg. Niall hjälper henne men det känns ändå som att hon kommer kunna gå sönder när som helst och hur kunde jag inte märka något? Jävla skit, det är ju inte ens mitt fel så hur i helvete har jag dåligt samvete. Hon och Niall verkar ju ändå umgås mer nu, hon får bli hans ansvar och inte mitt. Jag har redan ett barn att ta hand om, jag behöver ingen mer. Hon kommer ändå att bli bättre snart, bara hon jobbar själv. Hon får lösa det, för det är ju inte mitt ansvar. Jag behöver bara ta hand om Darcy och sjunga. Jag ville inte göra något annat så hon får hantera det faktiskt. Jag behöver inte göra något. 

Förutom att ta fram mitt pass och herregud vad jag hatar detta. Allting. Jag vill bara hem. Men vart fan är hem någonstans? Jag har spenderat all min tid i ett fucking hotellrum, det kommer ju inte bli annorlunda nu. 

Fan vad jag hatar detta. 

Jag får lock för öronen. Tryckutjämnar. Kollar till Darcy som sover. Ser på Grace igen. Hon är fortfarande lika läskig. Lika död. Vad hände ens? Ingen kommer ju att berätta för mig så jag måste ta reda på det själv. Louis tar Darcy, vi pratar lite. Meningar om nästa konsert men jag kan inte riktigt fokusera, det enda jag kan tänka på är att Grace sitter i samma plan som mig och jag vet inte om det är jag eller Darcy hon kollar på men någon av oss är det och det gör ont. Men det får inte göra ont. Jag fattar inte ens varför det gör ont.

Varför i helvete är hon här ens? Vi är tydligt inte tillsammans längre så varför ska hon med? Hon gör inget, pratar inte ens med Niall även om han tydligt försöker. Hon har suttit tyst i sitt säte och inte gjort något. Inte sagt något. Hon har fan inte ens rört sig. Hur kan hon bara sitta helt jävla tyst utan att ens göra något när hon inte ens borde vara här. 

Hon är bor i samma hotell, såklart hon gör. Jag försöker andas ut, tänker att hon iallafall inte bor i samma rum även om jag nog egentligen skulle vilja det. Men det är något jag aldrig skulle erkänna, även om tanken kanske kommer väldigt ofta. 

Jag suckar, och matar Darcy. Vi har fått en barnsäng till henne som hon kan sova i och hon äter nästan sovande och jag önskar så mycket att jag också kunde sova så lätt. Men det enda som finns i mitt huvud är ett levande skelett som jag någon gång älskade och någonstans, långt inne i mig har jag nog ändå känslor för henne. Men igen, det skulle jag aldrig någonsin erkänna. Jag rullar runt i sängen, men varje gång jag stänger ögonen får jag bilderna i huvudet igen. Och ett vakuum i magen, och en stickande känsla i ögonen som jag blinkar bort så fort de kommer tillbaka. Det är mitt fel och jag fattar inte det egentligen men jag vet att det är jag som har fuckat upp exakt allt och det är mitt fel att min fli ... mitt ex och min bebis mamma knappt lever längre och det är mitt fel att hon är ett vandrande spöke. 

Men det kommer jag aldrig erkänna.  

A̷u̷t̷h̷o̷r̷s̷n̷o̷t̷e̷

Because I'm trash och använder samma låt till två olika kapitel lol

looooooool 

looooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooool

jag är sjuk godnatt. 

also började skriva detta när jag var i min bts phase jag kommer inte kunna snacka med er om nya saker de gör because i dont care hahahha (dessutom dont even talk to me om dem för de är problematic ew)