Love me like you do (Swedish) #Wattys2016

Kapitel 9

"Varför får jag inte träffa henne?" gråter jag mot Blakes bröst. "Hon är min dotter också."

Blake suckar lågt. "Jag är så ledsen, Grace. Jag skulle göra allt för att få tillbaka henne."

"Han är så självisk", mumlar jag och tar upp min telefon för att försöka ringa Harry, igen. Men han svarar inte, som vanligt. Mer tårar faller ner från mina ögon och Blake tar mig in i hans famn igen.

"Jag hatar detta ... Jag f.ucking hatar detta", mumlar jag. "Jag vill bara träffa min dotter!"

"Shh ... Jag ska lösa detta", säger Blake och jag nickar och lutar mig mot honom. "Du kanske borde sova nu, vila dig. Så kan vi göra något imorgon."

Jag nickar långsamt och reser mig upp och går till sovrummet. Mitt och Harrys sovrum. Jag lägger mig på min sida av sängen, och tar en av Harrys kuddar mot mig och kramar om den.

"Jag saknar dig så mycket. Om jag bara kunde få hålla om dig på riktigt igen. Bo med dig och Darcy ... Jag kan byta alla blöjor, bara jag får tillbaka er ..."

Jag tar ett djupt andetag och flyttar kudden närmare min näsa så att jag kan lukta på den. "Bara snälla kom hem igen ..."

"And all I can do, is say that these arms where made for holding you..." sjunger jag lågt med ett djupt andetag. "Jag älskar dig ... er ... För alltid."

Jag hör nästan ett till, lågt, 'för alltid' i mitt huvud också, men jag vet att det bara är min hjärna som gör det, för att lura mig att falla djupare än vad jag redan gör.

Det har knappt gått en vecka, och jag vill redan bara ta slut på allt. Det känns så lönlöst, Harry har tagit min dotter och kommer nog inte låta mig träffa henne alls. Det skulle vara så enkelt att istället för att känna att jag faller i ett bottenlöst hål, bara få landa. Inte ett mjukt fall, men att få landa.

Jag vet inte ens vart min dotter finns. Jag har inte ens något att leva för längre.

Men det finns något, som säger att Darcy kommer få veta vem jag är, och vara stolt över mig ... Och vilja kalla mig mamma, och jag har inte förlorat hoppet för det än.

Jag vänder mig om på rygg och märker inte ens att jag har gråtit ännu mer. Jag tar upp min mobil och stirrar på min bakrundsbild. Jag har inte bytt den, den påminner om familjen jag hade.

Det är en bild på Harry när han håller i Darcy, och min blick blir suddigare och suddigare, tills jag tillslut snyftar högt.

"Varför lämnade du ens? Jag vet inte vad jag ska göra utan dig ..." Jag kramar om kudden hårdare mot mig, och döljer alla snyftningar i den.

Efter någon mer timma av att gråta och prata med mig själv, så somnar jag, och nästa morgon vaknar jag upp med svullna ögon. Jag går fram till en spegel i rummet och suckar lågt.

"Se nu vad du gjort med mig."

Jag går mot badrummet och sköljer av mitt ansikte med kallt vatten och får bort lite av svullnaden. Jag går ner till köket och till min lycka är inte Blake där, istället en lapp som han skrev innan han gick igår.

'Jag kommer imorgon, ring om det är något.'

Jag biter i min läpp och knycklar ihop lappen för att sen slänga den, sen går jag till vardagsrummet utan att ha ätit något. Jag virar in mig i en filt och sluter mina ögon när jag känner hur tårar försöker tränga sig igenom.

"Fan Harry ... varför gör du det här mot mig?" suckar jag lågt och lutar mitt huvud i filten. "You're driving me f.ucking insane ..."

Jag suckar lågt och sitter i filten och gråter i mer än en timma, tills min min mage börjar kurra något extremt. Jag går ut i köket och tar fram ett bröd och juice. Jag häller upp drickan i ett glas och börjar äta, tills allt är uppdrucket. Jag reser mig upp och torkar mig under ögonen innan jag går upp till badrummet. Jag låser dörren, eftersom att jag inte vet när Blake kommer, och lutar mig över toalettstolen med två fingrar i halsen.