Spökryttarinnan

Mycket att göra

En dag vid frukostbordet när jag satt lugnt och åt mina flingor samtidigt som jag scrollade genom mitt Instagramflöde med en halvsovande pappa bredvid mig kom mamma inrusandes. Hon hade på sig sin 10 år gamla morgonrock som helt tappat färgen och hennes hårt satt slarvigt i en knut mitt på huvudet. I sin ena hand höll hon ett papper. 

- Hör nu, familjen! Sa mamma. Jag har en idé. Här har vi ett schema över de kommande veckorna. 

- Vad står det? frågade jag för att verka intresserad. 

- Ja, Katy. Här står det hur vi ska fördela arbetet med att packa upp flyttkartonger och inreda huset och ta hand om hästar och stall! Idag tänkte jag att du, Katy ska fixa i stallet och släppa ut hästarna i hagen. Tilde sa att de hittar ut själva om du bara visar vägen. 

- Visar vägen? Tror du att de kommer följa efter mig? Och jag förstår inte hur du kan lägga ansvaret på mig. Jag är 13 år och jag ska ta hand om typ 10 hästar? Själv!

- Katy, jag vet att du kan och du har träffat de alla! De är snälla och lugna, inga problem. Sätt bara upp snörena på vägen till hagen och blockera alla utgångar så att de inte smiter. Sen kommer de klara sig själva. Jag litar på dig, Katy. 

Jag suckade och gick upp på mitt rum. Jag hörde hur mamma berätta för pappa om hur de skulle inreda huset. Mitt rum var ganska litet med perfekt för att mina saker. Eftersom jag är ensambarn så har jag ganska mycket grejer. Min IKEA-hylla stod i ett hörn med lådor fulla av onödigt skit. På en hylla hade jag ställt massa souvenirer. En röd dalahäst, en delfin i lera från Grekland, en elefant av glas från Afrika och en liten sten från stranden på Gotland.                        Jag plockade fram mina stallkläder ur en flyttkartong och satte på mig de. 

Det kanstrade på grusvägen när jag gick mot stallet. Jag kunde inte höra hästarna gnägga från stallet smorde brukade göra annars. Det enda livet jag kunde höra på gården var mina andetag. Den var kusligt öde och inte ens fåglarna sjöng. Det var vindstilla men ändå molnigt på himlen. 

Stalldörren knarrade när jag klev in i stallet. Tidigare i morse hade pappa gett hästarna mat men det verkade som de redan ätit upp det. När hästarna fick syn på mig började de gnägga och frusta. De sparkade på boxdörrarna i längtan på att få komma ut. 

- Ta det lugnt hörni! Ni ska få komma ut, era bortskämda små pållar. 

Jag gick och öppnade dörren till sadelkammaren och hämtade repet som jag skulle fästa på sidorna av vägen till hagen så att ingen häst skulle kunna smita. Jag gick på stigen mot hagen och knöt fast repet på träd, stolpar och väggar längst vägen. Jag var alldeles för insatt för att märka att jag gick in i någon. Jag dunkade in i vad som kändes som någons rygg och jag kunde höra personen skrika till. 

- Förlåt, förlåt så mycket! Sa jag. Hur gick det? Jag såg inte vart jag ... gick...

När jag kollade upp såg jag att ingen stod framför mig! Jag hade gått in i någon som inte ens var här. Personen kan inte ha försvunnit iväg så snabbt. Jag blev helt stel och vågade inte röra mig. Jag försökte släppa det men jag kunde inte sluta tänka på hur verkligt det kändes. Det kändes verkligen som en riktig person! Jag skakade av mig det och gick vidare men hade ändå det på tankarna. Jag öppnade dörrarna till boxarna och hästarna rusade ut lyckliga. När jag sedan stod och skulle stänga grinden till hagen såg jag en mörk gestalt som stod ensam i hagen. Jag ropade på personen men då försvann den direkt. Jag berättade för mamma och pappa men de trodde inte på mig.