Jag vaknar upp av att en kall vind sveper genom hela min kropp och av de högt bullrande slagen mot väggarna. Jag känner hur håren på mina ben sträcker sig uppåt och hur mitt svett sakta rinner nerför mina röda kinder. Jag hör hur någon är på väg emot mig, och tar tag i min axel, jag vänder mig hastigt om och ser mamma stå där och oroligt stirra på mig. Först då förstår jag att jag verkligen är hemma och inte i fängelset längre.
Naomi står där nere utanför dörren och väntar på dig, säger mamma.
Jag kollar på klockan och känner hur hjärtat hastigt börjar klappa. Jag rycker snabbt bort täcket och rusar in till toaletten. Kalsongerna åker snabbt av och jag ställer mig i duschen. Där står jag helt still i det lagom varma vattnet som sakta rinner ner över min bara kropp. Det var menat att det skulle vara en snabb dusch, men med mina långa dagdrömmar glömmer jag bort allt och alla, inklusive tiden. Naomi kom spontant upp i mina tankar, jag kommer på första gången vi träffades, som var under samma period som pappa lämnade mig, mamma och Mats. Samma period som hela min värld rasade och gick under, det var en Tisdag då jag precis hade slutat skolan och var på väg hem. Så glad och stolt över mig själv för att jag hade lyckats få bra betyg på algebra provet. Dock skiftades mina känslor oerhört mycket så fort jag kom innanför ytterdörren här hemma.
Det första jag såg när jag kom in var mamma som låg på golvet i hallen gråtandes med en flaska vin i handen. Aldrig förut hade jag sett mamma såhär stort förkrossad, hennes mascara forsade ner mot hennes kinder. Jag stod alldeles still vid ytterdörren, kallsvettig och tårögd då jag inte klarar av att se mamma såhär förskrossad. Jag kände mig tom, tusentals tankar strömmade runt i mitt huvud, hade ingen aning om vad jag skulle känna. Med all osäkerhet på ifall jag vågade gå in och ifrågasätta vad som pågick, rädslan som strömmade genom kroppen på mig, rädslan över vad jag skulle få höra för svar av mamma, trots allt detta gick jag hastigt emot mamma och gav henne en lång kram. I nästan en hel minut bara höll vi om varandra, innan hon då brister ut i gråt och talar sorgset om för mig att pappa har lämnat oss, att han aldrig kommer höra av sig mer. Känslan jag fick då var obeskrivlig, jag visste inte hur jag skulle reagera eller vad jag skulle säga, jag hade så enormt många frågor som cirkulerade i min hjärna, jag blev helt förvånad.
Det var under den perioden som mamma började dricka allt mer och även ta droger och det var då jag hamnade i en extremt svår depression. Min frånvaro i skolan blev värre och värre och fortsatte sedan drastiskt att öka samtidigt som mina betyg så småningom började sjunka. Med tiden började jag även tappa kontrollen och självrespekten och blev inblandad i enormt mycket otrevligt trubbel, så extremt mycket att jag med tiden hamnade i ungdomsanstalt. När jag hamnade där behandlades jag både psykiskt och fysiskt dåligt, jag blev själv oerhört deprimerad och less på livet. Så här fortsatte livet att rulla tills den dagen då jag kände ett visst samband med en vacker tjej. Hon var nykomling och vi lärde känna varandra allt mer med tiden. Då förändrades allt, precis allt. Vi kunde sällan prata där, men när vi väl gjorde det så fick hon mig att känna en känsla jag inte kan förklara med ord. Naomi var hennes namn, hon förstod mig verkligen, hon visste hur det var att känna så som jag hade gjort under den perioden, hon visste hur man skulle hantera det och bemöta sina motgångar. Jag tyckte om henne för den personen hon var och tyckte om att prata med henne. Jag hade det så bra tills dagen då hon blev omplacerad i ett fosterhem. Hennes fosterfamilj fick med tiden reda på att Naomi inte går till sina lektioner och bryr sig om skolan längre, och valde att inte adoptera en ung flicka utan utbildning och som inte bryr sig om att ha en utbildning överhuvudtaget.
A/N
Då var kapitel 1 klart, vad tycker ni?
Stay tunned för kapitel 2 <3
