Hålet i skogen

Planer

En hel dag hade vi lekt med kott-djuren och målat med lera som Elliot hade lagt i en gammal konservburk. När vi blivit hungriga åt vi granskott och tallbark, det kanske inte var så gott men det funkade, och när vi blev törstiga drack vi regnvatten som samlats i stora löv uppe på taket tidigare dagar. Det började skymma ute och vi kröp ut ur kojan, jag väldigt försiktigt, och kollade på solnedgången.

Vi stod i skogsbrynet cirka 100 meter från kojan och njöt av solens sista strålar. Vi pratade inte så mycket utan nöjde oss med varandras sällskap. Jag tänkte på mamma och pappa, hur de hade det hemma, om de var oroliga, troligtvis var det så.
Jag saknade dem så mycket, men för att vara helt ärlig var det ganska mysigt i kojan med Elliot. Vi hade kul ihop och nu när vi stod här i skogen och blickade ut över ängen framför oss, skogen på andra sidan och den blodröda himlen vid trädtopparna så kände jag en trygghet. Vi var långt ifrån Frans och Viktor.
Imorgon skulle vi ta oss vidare, det hade vi bestämt idag när Hilda hade galopperat ut genom dörren och vi hade skrattat.
Vi skulle gå längs en led som Elliot hade hittat i skogen som skulle ta oss cirka två mil söderut till en liten gård där det bodde ett gammalt par. Elliot brukade sno nybakta pajer av dem. Han tyckte inte om åsnorna som bodde där och hade aldrig tänkt på att stanna. Han hade nöjt sig med livet i skogen, men jag hade tyckt att det hade varit extremt ensamt.
Vi hade bestämt att vi skulle fråga dem om hjälp och vi hoppades att de skulle hjälpa oss vidare till civilisationen.
Planen verkade vattentät för Elliot, men jag kunde se brister.
Ett gammalt par som bor mitt i skogen och föder upp åsnor. Skulle de vilja hjälpa oss överhuvudtaget? Och om de skulle det, hur? Har de en bil, eller skulle vi få rida på ryggen av en åsna?
Vi vet inte heller vilka hinder vi kan stöta på på vägen. Vi kanske inte hinner ta oss fram till gården på en dag och då måste vi övernatta under bar himmel. Påväg till gården skulle vi dessutom behöva ta oss förbi ödehuset där två förbannade män antagligen letar efter mig och det gör inte saken enklare.
Jag trodde inte heller på en snabb gångmarsh pågrund av min rygg som högg till av minsta lilla rörelse.
Vår resa till gården kommer ta ett bra tag.

När solens sista strålar slickade himlavalvet gick vi till baka till kojan och somnade kvickt med morgondagen i huvudet.