Resa utan slut

Kapitel 14 Mischa

Dags att gå på planet. Lydigt ställde sig alla i kö och höll fram sina boardingkort och pass. Mischa satt kvar. Händerna skakade. Hon mådde illa. Hon hade suttit i gaten och studerat de passagerare som skulle med på planet till Singapore. Hon hade sett kvinnan med barnet, och mannen som tidigare hjälpt henne vid incheckningen. Tydligen var de ett par, för de höll ihop. Han höll henne under armen fram tills de var tvungna att ställa ifrån sig bagagekärran. Då tog han bådas handbagage och visade vägen.

Fortfarande hade han ett oförklarligt skimmer över sig, som ett tecken på att något skulle hända, som om han var på väg att bli en ängel.

Men när hon tittade på honom tyckte hon snarare att han påminde om en djävul, än om en ängel. Det var något med hans flackande blick och hur han såg sig om över axeln. Hur han tittat bort när flygplatspolisen gick förbi.

Skulle hon varna personalen och säga att hon trodde det fanns en bomb på planet? Vad hade hon för bevis? Inga, förutom den mardröm hon hade haft under natten.

Mischa såg en ung kvinna som försökte se äldre ut än vad hon var. Hennes ögon var tårfyllda. När hon reste sig upp från stolen för att gå fram för att visa sitt boardingkort var det som om hon tvekade. Den unga kvinnan vände sig bort från disken och tog ett steg mot utgången.

Mischa följde kvinnans blick, hur den fastnade på flygplatspolisen och hur kvinnans fötter rörde sig liksom av sig själv mot poliserna. För att i nästa stund hejda sig. Hon fick något tomt i blicken och snurrade runt, för att därefter med målmedvetna steg gå fram till incheckningsdisken och visa upp boardingkortet. Därefter försvann hon in genom dörren, ut till flygplanet. Till flight SK1527 med destination Singapore. Mischas plan.

Passagerarna gick på, en efter en, men Mischa satt kvar. Hon tänkte på Trasselsudden, hur hunden hade ylat som om hon hade känt något på sig. Kanske borde hon vända hemåt och inte bry sig om den efterlängtade semesterresan till Singapore. Kanske skulle hon istället tillbringa två veckor på något hotell dit Trasselsudden kunde följa med.

Varberg Kusthotell var en sådan plats. Där hade hon varit för länge sedan med en väninna. Där fick man ha med sig hund. Där fanns långa, härliga strandpromenader. Fast där fanns inte sol och värme.

"Ska du med?"

Mischa slets ur sina tankar av kvinnans rop från incheckningsdisken.

Skulle hon följa med? Eller skulle hon lyssna på alla varningsklockor som ringde inom henne och istället vända hemåt?

Mischa stod obeslutsamt kvar.

Tisdag 7 mars 2017

I söndags var min plan att jag skulle skriva ett nytt kapitel, men orden ville inte komma. Dagen innan hade jag varit iväg på en bokmässa och var helt slut. Men idag kom fortsättningen på berättelsen. Hoppas det kommer fler ord snart, eller hur?

På bilden ovan ser du när jag får böckerna Anastasias öde och Svarta Döden från tryckeriet. Du kan läsa lite hur böckerna här på Wattpad, eller på min hemsida http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html

Kramisar Kim