Resa utan slut

Kapitel 11 Kiara

Kiara såg ned på passet: Annelie Svensson. Ett namn lika bra som vilket annat som helst. Alla namn var bra utan hennes riktiga. Hon var till och med lik kvinnan på fotot, speciellt nu när hon hade målat sig och satt upp håret.

De hade samma hårfärg: mahogny, och gröna ögon. Ja, egentligen var det allt som överensstämde, för passet var utställt på en 20-åring, själv var hon bara femton. Men hon hade lärt sig att lägga makeup för att se äldre ut.

Kanske hade hon aldrig befunnit sig i den här situationen om hon inte tidigt hade lärt sig hur hon skulle lägga makeup. Det hade börjat redan när hon var tio år. Hon hade gjort allt för att se ut som en tonåring. Skaffat bh och fyllt den med bomull eller sockar och lyckats få till en riktigt skaplig byst. Hon hade alltid varit lång för sin ålder, så det hade aldrig varit några problem. Oftast var hon mer än huvudet längre än sina klasskamrater. Som tur var hade hon slutat växa på höjden, nu var det bara de kvinnliga formerna som skapades på hennes kropp. Något hon hade längtat efter så länge. Inga mer fuskbehå, även om hon använde pushup för att få ännu större byst än vad hon hade i verkligheten.

Hon hade svårt att förstå hur allt kunde drabba henne, det var som om hela världen var emot henne. Hon mindes inte när hon var glad senast. Var det på sin femårsdag? Den perfekta födelsedagen, som slutade med katastrof och tog barndomen ifrån henne.

Självmorsförsöken hade varit många, men alla misslyckade. Kanske ville hon egentligen inte dö? Kanske ville hon bara att någon skulle förstå hur dåligt hon mådde? Men ingen verkade bry sig, ingen förstod. Kanske skulle de förstå efter idag?

Hon hade skrivit otaliga självmordsbrev under många år. Till slut var det knappt någon som brydde sig om att läsa dem. De bara lappade ihop henne och skickade tillbaka henne till eländet.

Hur var vuxna funtade egentligen? Hade de helt slutat tänka? Förstod de inte att hon behövde hjälp?

Till slut hade lösningen kommit. Hon hade träffat Mahmoud. Han var dubbelt så gammal som hon. Han hade kolsvart hår, bruna ögon och ett leende som gjorde henne knäsvag. Han hade fått henne att känna sig speciell, äntligen hade någon sett henne. Någon som förstod vad hon längtade efter, någon som såg bara henne, som såg innanför skyddsskalet hon hade byggt upp omkring sig.

Efter ett tag hade hon dock börjat tvivla. Mahmoud begärde alltför mycket av henne. Hon var tvungen att göra saker hon inte alls ville. "Bara för min skull!" "Bara för den här gången!" Det var ord hon hade blivit alltför van vid att höra.

Kiara såg ned på enkelbiljetten till Singapore. "Bara för min skull, snälla!"

Det var det där sista ordet, snälla, som hade fått henne att vekna, och blicken. Hur skulle hon kunna säga nej till en sådan blick?

Hon slank in på toaletten och fixade till makeupen ännu en gång. Fäste en hårslinga som slunkit ut ur hårknuten. Rättade till scarfen runt halsen och knäppte kavajen. Hon vinglade till lite på de höga klackarna, men fann sig snabb. Hon hade övat framför spegeln, därför sträckte hon nu på ryggen, sköt ut brösten och klistrade på ett sensuellt leende på läpparna. Hon tänkte på Mahmoud och såg att blicken förändrades från orolig till lugn och lite förföriskt.

Bra! Det var så hon skulle se ut. Mahmoud hade instruerat henne väl. Alltför bra.

Hon klev ut från toaletten, med handbagaget som en hund efter sig och handväskan hängande över ena axeln. Handväskan var nog det svåraste att hantera. Hon var inte van vid den. Men om hon skulle se vuxen ut var den ett måste, det hade Mahmoud sagt. Därför klämde hon åt remmen med armbågen, och gled fram mellan människorna i avgångshallen.

Hon slängde upp handbagaget på bagagebandet och började prata med personalen, som trötta stod och hängde medan de granskade passagerarna som gick genom säkerhetskontrollen. Hon fångade deras uppmärksamhet när hon tappade passet, böjde sig ned och visade mycket av sina behag när den korta kjolen åkte upp. Klyftan mellan brösten blev fullt synlig från de som såg henne framifrån. Hon fumlade efter passet och var tacksam för att det enbart var manlig personal den här morgonen. Genast var två män där och hjälpte henne. Hon tackade dem med ett leende och lade handen på dem, en efter en, som ett löfte om något mer, nästa gång de sågs. Sedan gled hon vidare genom säkerhetsbågen som inte gav ett pip ifrån sig, tog handbagaget och gick vidare genom hallen.

Första etappen avklarad.

Det var då rädslan slog till med full kraft. Fram till dess hade hon varit fullt upptagen med att göra allt korrekt. Men nu, när den värsta biten var över insåg Kiara vad hon var på väg att göra.

Hon fick svårt att andas och knäppte upp kavajen. Hon var tvungen att bita ihop läpparna hårt för att hålla tillbaka tårarna. Vad hade hon gett sig in på?

12 februari 2017

Hej igen. Idag är det söndag och dags för ett nytt kapitel på Resa utan slut. Ännu en ny person har kommit in i handlingen. Hoppas du tar Kiara till ditt hjärta. Hon kommer snart att sättas in i sitt sammanhang i berättelsen.

Vad tror du kommer att hända? Vem tror du är den skyldiga? Funderar du på det?

Jag har skrivit klart Mysteriet med Guldgubbarna och börjat på Äventyr i Uddevalla. Full fart hela tiden. Älskar att vara författare. http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html

Dagens bild är på omslaget till Mördande foto, som du hittar här på Wattpad, men även som pappersbok. Sist jag tittade var det över 37.000 läsningar av den berättelsen. Hoppas att Resa utan slut ska nå samma höjder. https://www.wattpad.com/search/M%C3%B6rdande%20foto

Tack för att du läser och följer mig.

Vi hörs nästa vecka igen.

Kramisar Kim