Resa utan slut

Kapitel 1 Mischa

Mischa vaknade med en obehaglig känsla i magen. Det var en sedan länge bortglömd känsla, något hon hade upplevt för många år sedan inför en resa. Hon var flygrädd. Det hade hon inte varit på många år, sedan hennes utbildning som flygvärdinna var klar och hon hade börjat flyga på långdistans.

Flygningen hade blivit vardag för henne. Ungefär som att ta bussen till flygplatsen. Det kunde till och med hända mer på bussresan än på flygresan. Hon var garvad och van flygvärdinna. Hon hade sett både dödsfall och panikattacker, varit med om giftermål på 10 000 meters höjd. Ja, till och med en nödlandning hade hon varit med om en gång. Det hade inte varit dramatiskt, inte ens killat i magen, allt hade gått på rutin.

Ändå vaknade hon med den sugande, pirrande flygrädslan i magen. Den hon alltid hade haft innan hon lärt sig hur ofarligt det var att flyga.

Trasselsudden rörde sig vid hennes fötter. Mischa lyfte på huvudet och såg sin älskade, lurviga hund lojt sträcka på sig och gäspa. Den lilla PON-tiken kunde sova hela dagarna om hon fick, speciellt om hon fick sova tillsammans med sin matte. Mischa log, satte sig upp, drog hunden intill sig och gav henne en kram.

"Du vet vad som väntar idag, eller hur? Du har sett en ny väska packas, du vet vad det innebär. Men den här gången är det inte jobb, den här gången är det semester, två hela veckor. Åh, vad jag kommer att sakna dig."

Trasselsudden gav henne en slick på munnen och Mischa log ännu bredare.

Den lilla hunden hade varit med om mycket, men alltid följt henne troget och litat blint på henne. Så nära det hade varit att hon hade sålt henne, bara för den där knölen Andreas, som påstod sig vara allergisk mot hundar, när det i själva verket var hundhår han var allergisk mot. Hon hade älskat honom djupt och innerligt och han hade svikit henne.

Samma dag hon hade bestämt sig för att göra sig av med Trasselsudden för att Andreas skulle kunna flytta hem till henne, hade hon kommit på honom med en annan kvinna. I Mischas lägenhet, i hennes säng, hemma hos henne. Det var nästan som om han ville bli upptäckt, varför skulle han annars bedra henne på det sättet?

Hon borde ha anat oråd när Trasselsudden aldrig ville vara i närheten av Andreas. En gång hade hon sett hur han hade sparkat efter hunden, men det hade hon snabbt bortförklarat för sig själv. Hon älskade honom så mycket och han älskade henne. Han kunde inte vara elak mot någon hon älskade. Men det hade han varit. Det förstod hon när hon väl hade sparkat ut honom och bytt lås på lägenheten.

Trasselsudden hade blivit en annan hund i samma ögonblick som den sista av Andreas saker försvann ut ur lägenheten. Tänk att hon inte hade sett hur moloken och nedstämd Trasselsudden hade varit varje gång Andreas varit där. Hur hunden gick omvägar om Andreas kvarglömda saker och tycktes sky dem som pesten.

"Älskade Trasselsudden, förlåt mig", sa Mischa och tryckte hunden hårt mot bröstet.

Blicken föll på klockan.

"Hjälp! Jag har försovit mig. Nu måste vi skynda oss, Trasselsudden. Upp med dig! Jag måste rusa in i duschen, sedan ska vi åka till mormor och du ska få vara där medan jag är på semester."

Trasselsudden hoppade ned på golvet och gick in i badrummet där den stora kattlådan stod. Där uträttade Trasselsudden sina behov, för den var till för bara henne. De hade ingen katt. Det var ett perfekt arrangemang som Mischa hade fått tips om av en flygvärdinna som bodde på 48:e våningen i New York. Hon hade tröttnat på att hennes hund aldrig hann ut innan den gjorde ifrån sig i hissen eller trapphuset.

Eftersom Trasselsudden inte var speciellt förtjust i promenader verkade även hon tycka att det var en perfekt lösning.

Mischa hörde klickandet från klorna när Trasselsudden gick vidare ut i köket för att äta frukost.

Hon slängde på sig morgonrocken och rusade mot badrummet, samtidigt som hon slängde en blick på den färdigpackade väskan. Tur att hon hade rutin och alltid var beredd att rycka ut med kort varsel. Hon skulle hinna i tid.

Då hörde hon hur brevinkastet öppnades och något slängdes in.

Konstigt, det var alldeles för tidigt för brevbäraren. Nyfikenheten tog överhand över brådskan och Mischa skyndade ut i hallen. På den röda, tjocka hallmattan, Trasselsuddens favoritplats när hon väntade på sin matte, låg ett vitt kuvert.

Det sög till i magen. Kunde det vara från Andreas?

Mischa böjde sig ned och tog upp kuvertet, vände och vred på det. Ingen avsändare, ingen adressat. Bara ett vitt, igenklistrat kuvert. Hon gick ut i köket, tog en kniv och skar upp brevet.

När hon vek upp det vita A-4-pappret blev hon alldeles kall. Med urklippta bokstäver från olika tidningar stod det:

DET HÄR BLIR DIN SISTA RESA. EN RESA UTAN SLUT!

Bilden du ser överst i det här inlägget är bokomslaget till min andra skrivbok Att hitta glädje i skrivandet. Du kan läsa mer om boken här http://kimselius.se/hem/bockerna/skrivamedgladje.html

Hoppas du följer med mig genom hela den här boken, precis som många gjorde med min bok Mördande foto här på Wattpad. https://www.wattpad.com/story/19503824-m%C3%B6rdande-foto

Kramisar Kim