Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 4 God save the Queen

Minnet tycks rycka upp sår för jag kan se henne torka bort en tår från sin kind i spegeln där hon står bakom mig. Hon börjar knyta klänningen och fortsätter.

-Men innan han dog hade han gjort ett avtal med den unga kungen av Camelot, att om han skulle förolyckas så skulle Arthur gifta sig med mig för att ha en legal rätt till vårt rike och på så sätt kunna skydda alla.

-Oj det måste ha känts tufft?

-Inte egentligen, jag gjorde vad som behöves för att skydda mitt folk, min egen personliga lycka är en lite kostnad i jämförelse.

Jag vänder mig om och tittar henne rakt in i ögonen.

-Jag vet allt om att ge upp saker för andras skull men glöm aldrig bort att du är viktig med. Din lycka och välgång spelar en viktig roll. För alla.

Hon ler försiktigt och sätter ner mig i stolen. sedan tar hon upp en borste från bordet och börjar kamma mitt hår. Det är en underbar tortyr för väldigt snart börjar hon att fläta det. Jisses, vilken kraft hon har i sina händer.

Precis när hon sätter i sista hårnålen i min redan ömma skalp slås dörren upp och Charlotte kommer inrusande. Hon stannar upp när hon får syn på mig och bara stirrar.

-Hjälp Ellie, du passar verkligen i här.

Med rynkad panna reser jag mig upp och tittar mig i spegeln. Mitt långa bruna hår är flätat och ligger som en krona på mitt huvud och den röda klänningen smiter åt precis där den ska. Varje kurva syns och framhävs men det som slår mig allra mest är att färgen i klänningen framhäver det blåa i mina ögon.

-Haha ja Charlotte, jag ser ju riktigt bra ut.

Precis som när man var liten och kände sig vacker snurrar jag runt innan jag stannar och ser på min bästa vän.

Hennes klänning är skogsgrön med guldmönster och hennes ljusa hår ligger på samma sätt som mitt. Enda skillnaden är att min framhävs mycket mer då jag har bra mycket mer hår än henne.

-Fan vad vi klär bra i detta, säger jag och skrattar.

Både drottningen och Charlotte tittar på mig, sen på varandra, innan de också börjar skratta. Kanske blir inte vår vistelse här så tokig ändå.

-Ellie har du hört? Säger Charlotte när skrattet väl har lagt sig.

-Nej vadå, undrar jag. Jag är fortfarande fullt upptagen med att beundra min egen spegelbild.

-Tom och Jess och May och Ben får inte dela rum.

Jag stirrar på henne under en kort sekund. Som om jag försöker förstå exakt vad som pågår.

-Är det din nyhet, Charlotte?

-Ja, säger hon långsamt, är det nåt fel med det?

-Nej det är det inte, saken är bara att jag fortfarande försöker acceptera att vi är här och ni bråkar om rumsindelning. Jag menar, varför bråka om en sådan trivial sak när vi behöver hålla sams och hålla ihop. Vi vet inget om att vara här och jag har inte ens hunnit berätta allt som hände mig igår.

Hon tittar på mig och sedan ner i golvet. Jag kan se hur hennes kinder antar en lätt rosa kulör.

- Jag menade det inte så, säger hon försiktigt, men jag tycker att allt detta är spännande just nu.

Hon tittar upp och ser mig rakt i ögonen.

-Vi bor i ett slott, Ellie, och bär vackra klänningar. Vi är i en jävla saga och en såhär sak som vi tar för givet tar en liksom tillbaka till verkligheten.

Hon tystnar och går fram till mitt fönster. Hon ser ut som en prinsessa i sin klänningen och det slår mig att vi är i en jävla saga, skillnaden är bara att vi inte kan stänga boken och vara tillbaka hemma.

-Charlotte, vi kommer att hitta en väg hem igen.

Hon ser på mig när jag tilltalart henne och jag kan se tårarna i hennes ögon.

-Hur kan du vara så säker? frågar hon med en darrig röst.

-För att vi kom hit på ett vad man kan kalla för märkligt sätt, det betyder bara att det finns en lika märklig väg hem igen.

-Är du verkligen säker?

Eriks röst bakom mig får mig att lätt hoppa till men jag vänder mig snabbt om och ser på honom. Liksom vi, har även han fått andra kläder. Jack, som står bakom honom i dörren, bär en grön tunika med svarta tajta byxor medans Erik har en blå tunika.

Jag känner mig förvirrad när jag ser dem då de ser helt otroligt annorlunda ut i jämförelse till Jeans och skjorta. De ser nästan manliga ut, hur nu det är möjligt.

Men sluta nu, Ellie, viskar rösten i mitt huvud, var det inte du som hade känslor för en viss person i rummet? Eller har de redan svalnat då du fått någonting bättre att titta på?

Jag motstår impulsen att skaka på huvudet åt mina egna dumma tankar. Självklar är jag inte över Jack än, det vore omöjligt. Bara för att kungen är grymt sexig. Men jag hämtar mig snabbt ifrån mina egna jobbiga tankar för att kunna svara på Erics fråga.

-Ja, jag är säker. Merlin har redan lovat att hjälpa oss. Luckan i tiden måste skapas vid höstdagjämningen om sex månader men fram tills dess måste vi lära oss att leva här.

-Och ni kommer nog att finna er tillrätta inom tid, fyller drottningen i, Camelot må vara en god del annorlunda mot vad ni är vana vid men vi är ett gästvänligt hushåll och ni är våra gäster. Det är kungens order och vi är alla lojala mot kungen.

Hon niger lätt och lämnar rummet. Vi fyra som står kvar tittar på varandra. Ingen av oss vet hur det ska gå. Vi har ingen tv, ingen ström, ingen mobiltelefon. Jag vet inte ens hur man går på toa. Men vi ville ha ett äventyr, jag ville ha ett äventyr. Problemet är bara att jag verkar få mer än jag önskade mig.