Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 3 Once in a lifetime

Men trots mina funderingar väljer jag ändå att säga osm det är. Om historierna om Merlin är sanna så kanske min historia inte är speciellt underlig och de förstår.

-Jag och mina vänner var ute och campade, börjar jag tveksamt. Jag berättar om ruinen och om mannen som varnade oss. Jag säger inget om att somliga av oss tvekade medans andra hävdade att magi inte fanns. Det finns ingen mening att berätta om interna gräl som vi haft.  Slutligen berättar jag om soluppgången och om det svarta hålet som sög ner oss i marken.

När jag talat färdigt är min min torr och min hals gör ont. Alla stirrar i häpnad på mig, alla utom två. Arthur ser tvivlade ut med ögonbrynen tätt ihop medans Merlin ser på mig med ett fundersamt uttryck i ansiktet.

-Hon ljuger, säger en av männen högt. Hon är en spion från Morgana.

Mannen reser sig upp och pekar på mig. Jag stirrar tillbaka med i fasa. Det sista jag vill är att alla ska tro att jag är en spion eller något ännu värre.

-Morgana vet, Merlin, hon vet att tvillingsjälen skall komma och ge henne sin undergång. Hon måste agera nu!

Mannens ord förbryllar mig men jag vänder ändå tillbaka blicken mot Merlin när denne öppnar munnen och börjar prata.

- Tomas, även om dina ord är kloka så är din anklagelse mot flickan felaktig. Flickan må vara tvillingsjälen men hon fördes inte hit som en bricka i Morganas spel utan turen stod oss vid att vi fann ungdomarna före henne. Frågan är nu, vad ska vi göra åt detta?

Merlin vänder sig till mig.

Jag vrider obekämt på mig eftersom alla stirrar på mig.

-Jag, stammar jag, eller vi vill helst åka hem. Vi vet ingenting om hur det är att leva som ni gör, vår verklighet ser annorlunda ut och vi vill verkligen bara komma hem.

-Merlin, säger Arthur och reser sig upp, går det att skicka hem dem? Går de fria från hotet från Morgana i sin framtid?

Han tittar på mig när han säger det sista, som om han ville säga mer men inte fann ordet.

-Ja, säger Merlin, det går att skapa ännu en lucka i tiden men det måste ske vid höstdagjämningen om sex månader. Då är kraften som starkast men det är också då vi löper störst risk att bli anfallna av Morgana .

-Det spelar ingen roll. Arthur skakar på huvudet, ungdomarna bad aldrig om detta och ska inte behöva straffas för det. Tills allt är i sin ordning får ni stanna här. Som mina gäster.

Han vänder sig till Lancelot:

-Hämta drottningen, jag tror att hon håller på att förgås av nyfikenhet och hon kommer inte vara glad på mig om jag fortsätter hålla henne utanför detta.

Lancelot reser sig och försvinner snabbt från rummet. Männen runt bordet börjar tala med varandra , de stirrar och pekar på mig och jag känner mig som en apa på Zoo. Men mitt i allt detta ser jag hur kungens ögon inte släpper mig med blicken. Det känns inte obehagligt men jag kan inte hjälpa att vilja titta tillbaka.

Varför finns inte män som honom på 2000-talet? Galet manlig och otroligt sexig på samma gång och med ett humör som man inte blir riktigt klok på. Jag kämpar med min inre strid att vilja se honom i ögonen och druckna i hans blick men jag hörde honom. Han har en drottning och det betyder att han är gift.

Precis som jag misstänkte, jag kan aldrig ha tur när det kommer till karlar. Vem har 100 % otur i kärlek? Jo just det, Ellie!

Det skulle ha varit okej om jag åtminstone haft tur i spel men inte ens det är jag.