Del 17

35 4 0
                                    

Elizabeth stod och tittade ut genom ett litet fönster som satt i samma rum som de använde som sovsal. Förutom fönstret i köket var det de ända som fanns på hela våningen. Åtminstone på den bit som Grace bodde i. Elizabeth hade undersökt hela lägenheten, den bestod av tre rum; köket, Grace sovrum och den lilla hallen som hon nu stod i.

Det där med att sova hade hon gett upp för länge sedan. Hon hade lämnat sin långe vän till vakterna, hon hade inte räddat honom. Även fast hon ville hjälpa honom, gå tillbaka dit, så fanns det saker som gick emot. Dels var det för farligt, det var ett mirakel att hon och Chris klarade sig, dels skulle hon bara få panik av att komma tillbaka till helvetet. Att vara där var som att leva i en mardröm. Instängd och oförlåten.

~*~

Elizabeth lät Chris sova hela natten. Vilket han insisterade på var väldigt dumt och ville absolut inte förlåta Elizabeth för att hon inte väckt honom.
De satt vid bordet i det lilla köket, som nu slutat stinka, och pratade tyst. Sakta kom Grace ingående i rummet. Det syntes lång väg att hon var trött och nyvaken. Båda tittade på henne utan att säga något.
"Black Pidgin kommer att attackera Solön om några dagar. Ta er dit så kanske ni kan smyga på skeppet." Chris ansikte lös upp av hopp medan Elizabeth än en gång tittade fundersamt på henne för att förstå hur hon visste allt detta.
"Drömmar" svarade Grace på Elizabeth konstiga blick och tog fram ett bröd ur ett litet skafferi hon hade.
"Men hur kan vi veta att de är sanna?"
frågade hon och följde Graces rörelser med blicken.
"Drömmar talar alltid sanning, lille vän. Var bara försiktig när du försöker tolka dem."

~*~

  Grace hade lämnat dem för att jobba i en liten butik hon hade en bit bort i staden. På Chris order skulle hon även fixa ett par kläder som liknande något en sjöman kunde ha. Han hade kommit på en fantastisk plan, det där med fantastiskt gick ju att diskutera, för att ta sig till Solön. De skulle smyga på ett skepp och åka med det till Solön, förhoppningvis skulle de komma i tid till att träffa Black Pidgin. Längre räckte inte planen. De visste inte vad de skulle göra sedan, när de träffat honom. Visste inte vad som hände efter det, skulle de åka hem sedan? Skulle de stanna där?

~*~

Elizabeth och Chris satt ner vid bordet i köket när de hörde hur ytterdörren sakta gick upp.
"Hallå?" Båda slappnade av en aning när de hörde Grace välkända röst. Den där skrovliga, hesa rösten som bara äldre människor hade. Hon kom in i rummet och dumpade en hög med kläder framför dem. "Det avgår ett skepp till Solön tidig i morgon. Smyg på det skeppet så kanske ni kan ta er till Solön."
  "Bra" svarade Chris kort och lyfte upp kläderna framför sig. Han studerade dem noga. Två vita, stora skjortor, två byxor och två västar varav en var svart/brun och den andra röd. Grace kastade en svart, trekantig hatt framför Elizabeth.
  "Sätt upp håret och ha den på dig så ser dem inte att du är en flicka." Sade hon nickade mot hatten. Elizabeth kände sig skamsen över att hon inte ens lämnat en tanke åt att de troligtvis inte skulle skäppa henne ombord för att hon var en flicka. Hon tackade Grace tyst för hennes klokhet och tog upp hatten för att ta en närmare titt på den. En typiskt sliten gammal sjömanshatt. Hon prövade att sätta den på huvudet. Den passade perfekt. Mjuk och skön. Lade sig perfekt runt hennes huvud. Chris sneglade på henne fnittrade till när han såg hennes löjligt glada flin över hur bra hatten passade. Fyraåringen Elizabeth var tillbaka.
  "En riktig sjöman." sa han och slängde ut handen så att hatten åkte av hennes huvud. Hon fångade den smidigt innan den hamnade på golvet.
  "Rör den inte" fnös hon sarkastiskt och tog upp några kläder för att prova dem.

~*~

  Kläderna stank något oroligt men visst passade dem, både storleken och utseende mässigt. Elizabeth hade satt upp sitt hår i en knut och gömt det under hatten. De hade kommit överens om att hon inte skulle ta ögonkontakt med någon. Även fast de skulle hålla låg profil så var hon tvungen att göra det ännu mer, att ha en flicka ombord var ännu värre än att ha två fripassagerare. Det sades att det bringade otur och skulle sänka skeppet inom snar framtid.
  Enligt Chris och Elizabeth bara trams men för andra stort allvar.

  De gick längs gatorna ner till hamnen. Solen hade inte gått upp ännu. Men väldigt snart skulle man skymta den på himlen.
Dem hade tagit med sig de vapen de hittade, vilket innebar ett svärd, som Chris tog, och två knivar, som Elizabeth tog. Om de hamnade illa ute skulle de inte klara sig särskilt långt på dessa få vapen men det var bättre än ingenting.
Chris hade, trots stora protester av Elizabeth och Grace, tagit av sig bandaget om hans skadade arm. Den var fortfarande inte helt återställd och bruklig men det var inget han brydde sig om.

Fartyget som skulle ta dem Solön stod ståtligt och väntade vid en brygga i hamnen. Sjömän med prydligt blåa och vita kläder gick ombord på skeppet med tunnor eller annan packning de skulle frakta till Solön.
  Solön, där solen aldrig går ner. Det var vad man ofta fick höra när man pratade om ön. Den lilla ön som egentligen bara bestod av en hamnby och lite skog. Men man gick aldrig vilse där. Så litet var det. Chris hade berättat om de gånger han hade varit där. Folket skulle tydligen ha en egen nästan oförståelig dialekt och vara ytterst hänsynslösa mot andra som inte kom därifrån.

  "Kom" viskade Chris och drog Elizabeth undan från gatorna och in bakom ett liter hus. De ställde sig med ryggen intill husväggen. Han kikade fram bakom den för att se om det fanns någonstans där de kunde smita in på skeppet utan att någon märkte det.

Elizabeth suckade tyst. Ångesten hade sakta men säkert smugit sig på henne. De skulle inte klara det. Även om de kom på skeppet så fanns det så mycket annat som kunde gå fel. De kanske inte hann i tid, Grace hade kanske talat osanning, de kanske inte ens skulle komma till Solön då det kanske blev avslängda eller något.
Elizabeth hade heller ingen aning om hur det överhuvudtaget var att åka båt på havet. Hon hade aldrig stått på ett skepp förut. Hur var det där ute egentligen? Långt där ute där man inte ens såg land längre. Läskigt? Ensamt? Härligt? Vackert?

  "Chris vi kanske inte borde göra det här..." sa hon tyst. Han vände på huvudet och tittade henne rakt i ögonen.
  "Vi har kommit såhär långt och du ger upp nu? Är det verklig värt det? Kom du verkligen hit för att ge upp?" svarade han.
  "Nej... Nej, det gjorde jag inte."

De såg hur mindre och mindre packning lastades på skeppet. Snart skulle det åka iväg. Lämna Norra Hamnstaden och bege sig till Solön. Förhoppningvis med Elizabeth och Chris på.
  Det går att gå under bryggan till största del utan att blir blöt men det finns tyvärr bara ett sätt att komma på skeppet, via den lilla rampen som sammanlänkar skeppet med bryggan.

"Tror du att det går att klättra där?" frågade Elizabeth och pekade på skeppets ena sida. "Vi skulle kunna gå under bryggan och sedan klättra längs skrovet, på framsidan, och upp på andra sidan." Han nickade åt henne som svar.
  En sjöman gick förbi och genast var de tvungna att böja sig tillbaka för att inte synas. De tryckte sina kroppar hårt mot väggen och gjorde sig så smala de kunde. Han gick förbi utan att lägga märket till dem.
  Elizabeth andades ut. "Det där var nära ögat." Hon tittade fram bakom husväggen igen. "Kusten är klar, kom"
Hon vägrade att ta tag i Chris hand och dra iväg honom liksom han brukade göra när han alltid skulle visa något. Istället gick hon bra därifrån, eller snarare små sprang in under bryggan.
  De kunde höra hur sjömännen gick på den över dem. De stod på en planka som satt under bryggan för att hålla ihop den. Bredvid satt flera lodräta plankor.
  Elizabeth hoppade från en planka till en annan. Hon höll smidig i plankorna ovanför för att inte ramla i. Chris däremot tappade balansen och fick bada ena foten innan Elizabeth fångade honom. Turligt nog hördes det knappast något och de kunde fortsätta mot skeppet.

~*~

Hon drog handen försiktigt över skrovet. Kände på de små detaljerna och tog tag i räcket som omringade däcket. Hon lyssnade noga. Ingenting hördes. Sedan drog hon sig upp över räcket och upp i båten. Chris kom strax efter. De båda två smög försiktigt över däcket och in genom en liten dörr. Dörren visade dem ned för en liten trappa.

BråkmakarenDär berättelser lever. Upptäck nu