Del 8

46 5 0
                                    

Elizabeth tittade ut över skogen. Hon skulle tillbaka till staden. Försöka sno lite mat och sedan tillbaka igen, hur svårt kunde det vara egentligen? Hon andades djupt och försiktigt. I väskan hon hade mig sig låg även ett brev hon skulle lämna till Frigge, tala om för honom att allt va lugnt. Egentligen tog det en knapp timma att gå från kojan till staden men de kändes som en evighet. Chris hade hon lämnat ensam kvar i kojan tillsammans med lite packning han skulle ta hand om, om han klarade av det skulle han även plocka lite ätbara bär.
Elizabeth nådde stadens östra kant när solen stod högt på himmelen. Stigen gick över till en stenlagda väg och runt om henne var det hus istället för träd. Hon gick till torget en bit in i staden, där brukade det finnas marknadsstånd med frukt, bröd och annan mat. Av någon anledning var hon rädd, kanske för att vakterna skulle se henne, kanske för att hennes mor skulle se henne eller för att detta var kanske sista gången hon såg dessa byggnader.
Elizabeth drog upp sin luva, hon tittade sig omkring för att hitta ett mål, bäst var det om hon kunde distrahera målet med något och sen måste allt gå fort. Så att de inte fattar något. Hon fällde krokben man så att han ramlad in i ett fruktstånd. Hon låtsade ramla själv och tog upp några äpplen i handen. Frukten hade ramlar ut på stenvägarna. Hon såg en kvinna hålla i tre bröd och när hon gick för bi snappade Elizabeth åt sig ett. Väldigt fort. Hon lyckades få tag i några kakor, ett till bröd och ett antal frukter. Sedan orkade hon inte mer. Den lilla väskan var snart full och hon var utmattad, men detta skulle inte räcka länge. Hon smet in i en liten mörklagd gränd och sjönk ner på marken. Halvt sovande tog hon upp ett äpple. Hon åt halva men insåg sedan att om hon åt mer skulle det bara komma upp igen. Sakta började hon ta sig mot kojan igen. Mörkret skulle troligtvis lägga sig över skogen när hon kom fram.
Efter att ha gått på stigen till kojan ett tag insåg hon att hon glömt en sak. Hon hade inte lämnat brevet till Frigge.
Snabbt sprang hon tillbaka till staden. Krogen var troligtvis proppfull med människor och hon ville att någon skulle se när hon lämnade brevet. Hon hade tänkt att gömma det så att ingen såg det förutom Frigge när han städade dagen efter.
Solen hade börjat gå ner över skogen när hon nådde den lilla krogen. Det var proppfullt med folk. Elizabeth smet in, skyndade sig fram till disken och gömde brevet. Snabbt sprang hon ut därifrån, tillbaka till kojan. Det var mörkt ute nu.
"Vart har du varit? Vi sa att du skulle framme innan det blev mörkt." sa Chris. Han sorterade lite bär han hade plockat under dagen med högerhanden. Den vänstra tryckte han mot sin kropp som om han skyddade den med sitt liv. Elizabeth tittade på den.
"Vi måste linda om din arm." Sa hon allvarligt. Han tittade ängsligt på henne. Men lät henne sedan göra det.
"Vad har du gjort för att förtjäna det här?" sa hon tyst till honom. Han skrattade till lite.
"Jag råkade vara lite för kaxig mot full man, stor och stark var han också så jag ingen chans." Elizabeth visste inte vad hon skulle svara, hon tyckte nästan lite synd om honom men han fick skylla sig själv, det var ju han som var dum nog att reta en full man.
"Att tänka lite först kan ju vara en bra idé." sade hon sedan. Han nickade och ryckte han till när hon råkade dra lite för hårt i hans arm. "Vad har du lyckats åstadkomma idag då?"
"Jag packade alla filtar vi har i min ryggsäck och sedan kläderna i din väska. Harkött och mitt torra bröd ligger i din väska och i min väska finns det stearinljus och tändstickor. Hur mycket mat har vi?" Elizabeth visade det hon lyckats få ihop och de räknade ut att de skulle räcka i ca en vecka om de snålade. Förhoppningsvis skulle de även lyckas fäll en till hare på vägen. Elizabeth gäspade. De skulle ge sig av tidigt på morgonen och de behövde sova om de skulle orka gå så långt som möjligt.
"Chris, vi behöver filtarna i natt om du hade tänkt att vi skulle kunna sova ordentligt." Hon packade irriterat upp dem, gav Chris några filtar och gjorde iordning sin egna bädd. Trött lade hon sig ner, vände sig om och sade godnatt till Chris. Han svarade henne. Hon visste att han tittade på henne, kunde känna hans ögon borra in i hennes nacke. Hon vände sig om och tittade in i hans mörkblåa ögon.
"Du stirrar på mig, de är irriterande."
"Förlåt" mumlade han och vände sig om. Elizabeth somnade strax efter det.

~*~

Tidigt på morgonen dagen efter gick Elizabeth upp. Hon packade ner sina filtar i en väska och gick ut. Hon orkade inte väcka Chris. Han fick sova, de kommer han behöva. Sakta gick hon ner till sjön och sköljde ansiktet i det kalla vattnet. Det var som om hela hon vaknade till, blev pigg och klar i huvudet. Tillbaka i kojan hade Chris vaknat, han låg trött i sin lilla bädd och vägrade gå upp hur mycket Elizabeth än tjatade på honom. Att ha med honom i sökandet efter sin far var nog det dummaste beslut hon kunde göra. Varför Elizabeth? Varför? Hon tog hans filtar ifrån honom och packade ner dem i en väska. Sedan gav hon honom en liten bit bröd och väntade på att han skulle bli klar. Hon kände sig som en barnmorska för en jobbig liten barnunge. Skulle det fortsätta så här kommer hon att överge honom och gå ensam.
"Ät upp det där brödet så drar vi." sa hon irriterat.
"Vet du ens vart du ska?"
"Ja, jag ska till väst och leta efter min far" han himlade med ögonen åt.
"Och hur hade du tänkt ta dig dit?"
"Gå, och om jag ska komma fram någon gång så måste jag börja väldigt snart." Det blev tyst."Du behöver inte följa med om du inte vågar. " hon tog sina saker och gick ut ur kojan. Strax därefter kom Chris utrusande efter henne.
"Jag följer med, du klarar dig aldrig ensam" sen vek han sig dubbelt av ansträngningen för att springa. Skadan i hans nacke och arm smärtade otroligt mycket. Han andades häftigt.

Chris hade räknat ut, med hjälp av solen, vart de skulle gå. De hade de hittat en stig som ledde åt det hållet de ville och följde den under lång tid. De sade nästan inte ett ord till varandra, ibland tog de en paus för att äta men gick sedan fort vidare. Elizabeth gick snabbt på stigen utan att bry sig om omgivningen, hon var bara inriktad på sitt mål; västra Lemaina.

Chris började sakta halka efter på grund av alla hans skador. De smärtade i naken av att gå så pass långt och han mådde otroligt illa. Varför visste han inte riktigt, men antagligen hade han fått ett slag i magen också, de gick så fort alltihop. Mörkret hade börjat lägga sig och när han för tredje gången bad Elizabeth att de skulle slå läger inför natten, stannade hon upp och gjorde som han sa. De hittade en tät gran en bit in från stigen som de kunde sova under. För första gången kom de överens om något, de skulle hålla vakt halv natten var. Chris började. Elizabeth tog fram en filt att sova på, snabbt blev den blöt av den fuktiga marken men det var bättra än att ligga direkt på marken. Hon somnade genast. Chris valde att stå upp för att inte bli blöt och börja frysa. Illamåendet hade krupit sig upp från magen till halsen och han blev tvungen att springa iväg för att spy en gång. Att gå så här mycket var inte bra, han hade delvis gjort den här resan en gång förut men då hade han åtminstone fått tag i en häst och ridit halva vägen. Tankarna tog över hans huvud och han gick igenom nästan allt som hänt i hans liv och skulle hända. Han insåg illamåendet inte heller kom från ett slag i magen utan för att han ätit så lite den senaste månaden och att den mat han åt var särskilt bra. Men det var svårt att livnära sig som ficktjuv och professionell bråkmakare. Han hade länge trott att han var ensam med sin förfärliga attityd, sin våldsamhet och ovanliga hobby att starta bråk man aldrig var inblandad i. Sedan träffade han Elizabeth, och hon var hundra gånger värre än han, hundra gånger bättre på det också. Han tittade på henne, hennes avslappnande ansikte. Det var igår när hon hjälpt honom med bandaget för andra gången han insåg att hon kunde bli något. Hon hade attityd och tålamod, han litade på henne och om hon bara ville ge honom en chans skulle de kanske lyckas.

BråkmakarenDär berättelser lever. Upptäck nu