Aldrig tillräckligt Vacker

Kapitel 9

Jag stirrar med öppen mun på Andrée som måste hålla sig i handfatet för att inte trilla omkull av skratt. En röd färg sprider sig över mina kinder och ända upp till hårfästet.

"Jag...jag.." Stammar jag och vet inte riktigt vad jag försöker säga. Vad säger man egentligen när man precis kissat inför en killkompis?! Jag har hur som helst ingen aning. Troligtvis något annat än två stammande "jag". Efter vad som känns som en evighet börjar skrattet avta och Andrée torkar bort de tårar som rinner ner för kinderna.

"Åh... Herregud Florence! Vad håller du på med?" Andrée flinar och skakar på huvudet. Eftersom min hjärna ännu inte riktigt börjat fungera kommer jag inte på någon bra comeback och jag tar istället tag i Andrées tröja och drar honom mot mig.

"Ett ord och jag lovar att du kommer behöva sitta på bänken resten av fotbollssäsongen." Jag försöker se så skräckinjagande som möjligt när jag säger det, men lyckas inte så bra. För istället för att gå ner på sina bara knän och be om nåd, börjar Andrée gapskratta.

"Du är så söt när du är generad." Med ett snett leende lossar han sig ur mitt grepp och försvinner ut ur badrummet. Söt?! För hundrade gången idag känner jag hur jag gappar som en fisk. Jag vet att Andrée bara driver med mig, men ändå sprider det sig en varmkänsla i magen. Med ett litet leende på läpparna lämnar jag badrummet och styr mina steg mot altanen. Mina kinder hettar fortfarande och jag måste kyla ner mig.

Ute möts jag av den kalla vintervinden. Den rycker tag i min tröja och jag måste lägga armarna om mig för att den inte ska blåsa upp och visa min mage. Det är stilla, inte en kotte ute och det enda som hörs är svag musik inifrån. Andrées leende är fortfarande kvar på min näthinna och jag kan inte låta bli att flina. Han ska alltid retas. Så har det varit enda sedan vi var små.

Mitt första minne av honom var när vi var sex och gick på lekis. Han och jag började slåss efter att han dragit mig i håret under rasten. Vi var tvungna att ha ett allvarligt samtal tillsammans med våra föräldrar och fröknar, där vi tvingades säga förlåt till varandra. Det tog nästan två år efter incidenten innan vi pratade igen. Jag skrattar åt minnet och skakar på huvudet.

I ögonvrån ser jag någon komma ut på altanen. Personen sjunker ner i en av trädgårdssofforna och lägger nonchalant upp sina ben på bordet.

"Vad skrattar du åt?" Frågar Andrée och lägger huvudet på sned. Lite hår faller ner framför ögonen och han stryker bort det med en hand.

"Vårt första möte" Svarar jag och sjunker ner bredvid honom. Först verkar han bli förvånad av mitt svar och sedan ser man hur han letar i minnet. Efter en stund vänder han sig mot mig och ler fåraktigt.

"Jag minns inte."Jag drar på munnen innan jag drar historien för honom. När jag är klar är Andrées örsnibbar röda och han skrattar. "Oh... Jag tror jag minns! Du hade håret uppsatt i två tofsar, eller hur?!" Säger han och sätter upp händerna på huvudet för att illustrera bilden för mig. "Då får du faktiskt skylla dig själv!"Konstaterar han. "Vilken sexårig pojke skulle kunna låta bli att dra i dem?" Skrattandes skakar jag på huvudet åt honom.

"Vad gör ni här ute?" Frågar Xander och får oss att hoppa till. Utan att vi  har märkt något har han dykt upp i dörröppningen. Han står lutad mot dörrkarmen och ler tillgjort.

"Värmer oss." Skrattar jag och får ett äkta leende till svar. Hans ögon far över min kropp och det känns som jag förvandlas till gelé. För andra gången inom loppet av en halvtimme rodnar jag.

"Vill du dansa?" Frågar han och tittar intensivt på mig. Bredvid mig känner jag hur Andrée har stelnat till. "Jag vet att du vill" Lirkar Xander när jag tvekar. Jag kastar en sidoblick på Andrée som sitter bredvid mig med blicken vänd framåt och käkarna hårt sammanbitna. Det känns taskigt att lämna Andrée här ute, särskilt med tanke på att vi hade det rätt roligt innan. Men å andra sidan är det Xander som frågar och så här långt i mitt sjuttonåriga liv har jag inte lyckats säga nej till honom. Jag känner plötsligt att jag hackar tänder och ser att jag har knottror över mina armar. Jag intalar mig själv att jag måste följa med in för att inte frysa ihjäl och att Andrée kommer förstå.

"Bara om du inte skämmer ut mig." Säger jag och ger efter. Jag reser mig upp och känner Andrées blick bränna i ryggen.

"Ska försöka." Ler Xander och tar tag i min hand och släpar med mig in i värmen igen. Genast känner jag hur jag värms upp och upprepar flera gånger att det var rätt beslut att gå in. Ändå har det bildats en liten klump i magen. Men när jag tittar upp och möter Xanders glittrande ögon försvinner den och jag måste koncentrera mig för att inte luta mig fram och kyssa honom. De fylliga läpparna är formade i ett leende och är helt oemotståndliga. Xander lyfter våra händer och sveper dem i en cirkel över mitt huvud. Jag gör en piruett och sedan ännu en. Mitt hår flyger runt mig och jag fnissar som en liten flicka. Vi dansar några buggsteg och gör ytterligare några snurrar. Jag kan inte slita blicken från Xander som ler mot mig. Hans snurrar ut mig och fångar sedan in mig i sin famn. Plötsligt står vi väldigt nära varandra. Jag känner doften av hans parfym och hans andedräkt känns varm mot min kind. Han lutar pannan mot min och småler.

"Du är så j*vla vacker." Säger han utan att släppa mig med blicken. Helt oväntat lutar han sig fram och innan jag hinner fatta vad som händer, kysser han mig. Det tar en sekund för min hjärna att koppla vad det är som sker. Mina ögon spärrars först upp som två tefat innan jag sluter dem och låter mig dras in i kyssen. Inom mig skriker jag av lycka. Drömmer jag?!

Ännu ett kapitel! Det kom inte på jullovet, men nästan! En vecka sent bara ;) Hoppas ni gillar det! Som ni märker börjar det hända grejer!

Mega Kramar!