Aldrig tillräckligt Vacker

Kapitel 1

Jag och Elina går över den tomma skolgården. Varje gång jag vänder mig om för att säga något till henne börjar hon på en gång att skratta och inte blir det bättre av att hon hela tiden hittar pinnar och löv i mitt hår. Innan vi går in genom entrén stannar jag upp, vänder mig om och borrar in mina ögon i Elinas.

"Om du berättar för någon vad som precis hände lovar jag att aldrig prata med dig mer" Säger jag med en seriös min. Elina ser ut att kunna spricka av skratt vilken sekund som helst men nickar för att visa att hon förstår allvaret. 

"Inte ett ord, lovar" fnissar hon och låtsas låsa sin mun med en nyckel som hon sedan kastar iväg. Korridorerna är redan tomma eftersom det ringt in för tio minuter sedan. Vi springer genom hela skolan och när vi slutligen når sal A103 måste vi stanna för att hämta andan. När båda är redo ställer vi oss upp och Elina räknar till tre på fingrarna innan hon öppnar dörren så vi kan gå in. Genast får vi 30 par ögon riktade mot oss. Som vanligt drar jag mig lite tillbaka för all uppmärksamhet som riktas mot oss. Elina gör däremot tvärtom. Hon sträcker lite extra på sig, kastar med håret och klistrar på sitt sötaste leende. 

"Förlåt att de är sena Lasse" Säger hon och ger vår biologi lärare samma valpögon som hon för bara tjugo minuter gav mig. Lasse kollar ner på sitt armbandsur innan han med en benådande nick låter vår sena ankomst passera. Lättad sjunker jag ner på den närmaste sittplatsen som blir längst fram vid fönstret. Elina sätter sig bakom mig bredvid nån kille som heter Niklas. När vi kommit i ordning börjar Lasse informerar oss om proven och inlämningarna som kommer komma under vårterminen. Men känner man Lasse rätt kommer han också trycka in några oförberedda prov bara för att plåga oss lite extra. 

Lektionen flyter på långsamt och jag hittar hela tiden buskrester i mitt hår. Tillslut får jag nog och drar ut tofsen för att kunna pilla ut allt skräp. Det behöver jag dock inte göra för på en gång trillar pinnarna och löven ur håret. Elina som precis i det ögonblicket ska viska något till mig börjar genast asgarva. Hon skrattar så mycket att det inte kommer något ljud ur henne. Tårarna sprutar och mascaran rinner. Hela klassen vänder sig om för att se vad det är som händer. Eftersom Elina råkar se rätt rolig ut börjar även jag skratta. Snart ser jag precis lika dum ut som hon. Det hörs några fnissningar från andra klasskamrater som också verkar finna situationen lustig. Den enda som inte tycker att det hela ser komiskt ut är Lasse. Han är röd i ansiktet av ilska och ser ut att kunna explodera vilken sekund som helst. 

"Elina och Florence ut!" Skriker han. "UT på en gång!" Skrattet börjar sakta att avta och vi båda samlar kvickt ihop våra grejer. Så fort vi kliver utanför dörren smälls den igen bakom oss och man hinner höra Lasse mumla "Snorungar" för sig själv. De ordet, plus en blick på Elina (som påminner lite om en panda) räcker för att jag ska börja skratta igen. Och när jag börjar startar även Elina. Snart ligger vi åter på marken och kippar efter luft. 

"Snnnn....oooorunnnngaaarrrrr" Skrattar Elina och försöker torka sig under ögonen. 

"Vad skrattar ni åt?" Frågar en röst bakom oss och genom skrattårarna lyckas jag urskilja en gestalt. Döma av rösten är det en kille och han låter riktigt road. Det tar några minuter innan vi lugnat ner oss och får bort alla tårar ur ögonen. Killen som står framför oss har ett leende lekandes på läpparna och ser ut att vara tagen direkt ur en modelltidning. Han är lång, har brunt lockigt hår, mörkbruna ögon, gyllenbrun hud, vita tänder och de tätaste ögonfransar jag sett. Det  är något med honom som är bekant, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Över näsan löper fräknar och läpparna är perfekt formade. Elina måste tänka i samma banor som mig för även hon ser helt hänförd ut av killen framför oss. Snabbt torkar hon bort mascaran under ögonen

"Är du ny?" Frågar hon tillslut. 

"Ny och ny... Jag är ny på den här gymnasieskolan." Säger han och ler. Det är då jag ser det. Det är han. Xander. Skrattgropen i vänster kind avslöjar honom. Mina ögon spärras upp och det känns bokstavligen som jag faller. Det är tur att väggen finns bakom mig, annars hade jag troligtvis gjort det.

"Florence hur är det?" Elina har en orolig rynka i panna och Xander ser också bekymrad ut. 

"Bara bra. Måste fått i mig dåligt med syre när vi skrattade så mycket." Säger jag och hör själv hur långsökt det låter. Elina verkar till min lättnad inte tycka det utan hon andas lättad ut. Xander ser å andra sidan inte lika övertygad ut. 

"Florence" Säger han efter att ha granskat mig ett tag. "Som i Florence Rosell?" Frågar han.  'Han har kommit på vem jag är, han har kommit på vem jag är' tänker jag förfärat. 'Är det nu jag ska springa?' 

"Ja precis." Säger Elina och ler sitt bländande leende. " Känner ni varandra?" Hon tittar mellan mig och Xander. 

"Vi kände i alla fall." Säger Xander och flinar. "Det är jag, Xander. Xander Williams." Nu är det vi som får ett förtrollade leende av honom. Elina ser tagen ut i en millisekund innan hon kastar sig om halsen på honom. Det ser nästan ut som hon ska lyfta upp honom av glädje. 

"Välkommen tillbaka!" Säger hon glatt och riktigt tindrar. Hennes beteende får mig att tappa hakan. Hon får det att verka som hon var den som kände honom innan och inte jag. Elina skulle inte ens veta vem han var om det inte var på grund av mig. Mitt eviga tjatande om hur kär jag var i min barndomsvän är ungefär vad hon brukar säga när jag nämner honom. Det verkar iallafall som hon är mer intresserad nu. 

"Tack" Säger han och skrattar. Det låter lite nervöst i mina öron, men hans leende ser genuint ut. Han vänder sig till mig och även jag ger honom en snabb kram. Den är inte lika glad och lång som Elinas, men den är okej. Så fort jag rör honom vänds min mage ut och in och jag känner att fjärilarna som jag hade förut har hittat sin väg tillbaka.

"Välkommen hem" Säger jag när vi släpper varandra och ler ett blygsamt leende mot honom. Xander ler stort tillbaka. Elina som inte är van att inte stå i centrum hela tiden börjar otåligt stampa med sin fot i marken.

"Så vilken klass går du i?" Frågar hon och blinkar flörtigt med ögonen.  

"NA14" Säger Xander. "Jag tror det var i klassrum A103."

"Åh...Det är ju vår klass." Skriker Elina upprymt och man riktigt ser hur glad hon är inombords. Xander flinar lite och kastar sedan en blick upp mot dörren bakom oss.

"Det är ju här" Säger han och slappnar av. Jag granskar honom noggrant och konstaterar att han verkligen ser annorlunda ut än innan han åkte. Då var han mer den där normala killen. Han stack inte ut på samma sätt. Nu får han varje tjej som går förbi oss att vrida på huvudet. Ändå är det något över honom som är sig likt. Leendet är ju det till exempel.

"Men du." Säger Elina när Xander precis ska knacka. "Ska vi inte hoppa över biologin. Jag och Florence blev ändå utkastade och utan oss är den där klassen dötrist" Xander tvekar lite och jag ser på honom hur han överväger konsekvenserna"Kom igen det blir kul" Ber Elina. När han inte svarar tar Elina hans hand och släppar iväg på honom genom korridorren. Jag står själv kvar och försöker greppa vad som precis hände.

"Florence skynda dig! Lasse kommer komma ut vilken sekund som helst för att snacka med oss." Ropar Elina och det får fart på mig.   

Hej sötisar! Hoppas lovet flyter på bra. Här kommer andra delen av "Aldrig tillräckligt vacker". Nu har ni fått träffa Xander också. Vad tycker ni om honom? 

Hoppas ni gillade kapitlet! Skriv gärna en kommentar och votea.

Massa kramar Tilda!