Aldrig tillräckligt Vacker

Kapitel 5

"Florence!" Ropar Andrée och viftar med armarna över huvudet. Vid fötterna på honom ligger en snöskyffel och bakom honom håller flera killar på att skotta. Alla är ungefär lika gamla som mig, någon kan vara något år yngre eller äldre. Jag vinkar tillbaka till honom med den handen som inte har en snöskyffel i sig. 

"Hej" Säger jag när jag är framme hos honom. Som vanligt ler han. 

"Redo för lite grov göra?" Frågar han. 

"Alltid redo" Svarar jag och vi skrattar. Det där meningsutbytet har varit vår standard fras ända sedan vi började med kvartersturneringen för tio år sedan. Efter det hugger vi båda i och skottar snö så det far vita moln. När man är så många som vi är går det ganska snabbt att skotta planen (särskilt när det bara ligger en decimeter snö på marken som kom i natt) och fram mot tio är all snö borta. Vilket betyder att det snart är dags för laguppdelning. Jag går och ställer mig mitt i smeten av alla exalterade killar. Det här är en av höjdpunkterna på året och det gör att till och med jag att ha svårt att stå still. 

Då ser henne. Gömd bakom killgänget, längst ut på kanten står en tjej. Hon ser ut att vara i min ålder. Det syns att hon är lite nervös för hon står och tuggar på sin tumnagel, men hon ser ändå förväntansfull ut. Det måste vara minst sju år sedan det var en till tjej med på det här och utan att tänka går jag fram till henne. Det ser så konstigt ut att se henne där att jag måste ta reda på vem hon är. Hon märker mig inte förrän jag står precis bredvid henne. 

"Wow..." Är det enda jag får ur mig. Flickan skrattar.

"Hej på dig med" Säger hon. På nära håll kan jag inte låta bli att granska henne. Hennes vågiga svarta hår är uppsatt i en hög tofs och istället för en mössa har hon öronmuffar för öronen. Vilket jag tycker säger mycket om henne. Hon har ljusbruna ögon som är inramade av svarta täta ögonfransar. Det syns att hon inte kommer från Sverige eller iallafall har en mamma eller pappa från ett annat land. För hon är lätt brun i huden, vilket gör att hon sticker ut från det gråa landskapet. Och så är hon lång, väldigt lång, med långa ben. Hon är riktigt vacker, med mjuka drag och kurvor. 

"Oj förlåt. Det är bara det att det inte varit en tjej med på de här matcherna sedan evigheter." Ursäktar jag mig. "Är du ny?" 

"Nej, eller ja. Jag flyttade hit för ett år sedan." Säger hon och man hör att hon bryter på skånska. 

"Jaha. Från Skåne?" Chansar jag och hon skrattar. 

"Hur kunde du lista ut det?" 

"Eh...en vild chansning." Vi ler mot varandra och jag sträcker fram handen. "Florence" Flickan tar tag i min hand och skakar den.

"Athalia" En busvissling skär genom luften och får mig och Athalia att vända vår uppmärksamhet åt den blonda killen längst fram. 

"Är ni redo för att spela lite fotboll?!" Ropar Andrée och får en stor mängd heja rop till svar. Han flinar. "Det var väl det jag trodde. Låt mig presentera lagkaptenerna...Xander" Ropar han och Xander som jag inte ens märkt varit här går fram och ställer sig bredvid honom. Xander söker med blicken över skaran och när våra ögon möts håller han kvar den ett ögonblick extra innan han blinkar med ena ögat mot mig. Vad nu det ska betyda."Och... JAG!" Fortsätter Andrée när Xanders applåder dött ut och möts själv av massa applåder. Det kommer inte direkt som en överraskning för någon att Andrée blir lagkapten. Han har varit lagkapten de senaste fem åren. Lite för att han både är en fantastisk fotbollspelare och lite för att han är en bra kamrat och pratar mycket. Så fort applåderna för Andrée är sluta ställer sig lagkaptenerna med ryggarna mot oss andra och en kille vid namn Johannes delar ut varsitt nummer till oss. 

"Tre" Viskar han till mig och går vidare till min granne. 

När alla fått sina nummer följs en procedur när Xander och Andrée säger ett nummer och personen med numret ställer sig på deras sida. 

"13"

"21"

"5" Och så fortsätter det. Snart är det bara jag och ytterligare fem personer kvar. Athalia blev uppropad av Xander och står bakom honom med resten av sitt nya lag.

"3" Det är min signal. Jag går som alla innan mig och ställer mig bland resten av mitt lag. De sista fem blir ropade till varsin sida och Xander och Andrée får äntligen vända sig om för att se vilka de fått. 

"Yes, vi fick Florence" Säger Andrée och gör high five med den närmaste killen. Alla i laget skrattar och jag skakar på huvudet. Det är ständigt samma visa, alla spelare blir alltid lika glada över att få mig. Och det har tyvärr inget att göra med att jag är oerhört duktig som man skulle kunna tro. Det är en stor nackdel av att vara tjej mot killar i fotboll, de är mycket snabbare (de flesta iallafall) och mer fysiska. Inte för att jag är dålig, utan jag har hyfsat bra spelförståelse och teknik. Anledningen till att de är glada är pågrund av en incident som hände när jag var tolv år och lätt psykad. Dessutom var jag större än de flesta killarna då.

Minns jag rätt var det sommar och eftersom vi hade sommarlov körde vi match varje dag. Den här dagen höll mitt lag på att förlora och det var till stor del för att jag spelade väldigt dåligt. Under hela matchen envisades Andrée med att reta mig för alla misstag jag gjorde. Sa saker som "Något fel på foten Florence" eller "Tack för att du hjälper oss, men vi klarar att spöa er utan din hjälp" varje gång jag passade fel eller sköt år skogen. Tillslut blev jag så arg att jag tacklade honom ganska oschysst när vi båda sprang för en boll. Det hela slutade med att han trillade och bröt handleden. Inte riktigt meningen. Det var faktiskt oturligt att han just skulle ta emot sig med handen när han föll. Jag skäms faktiskt lite än idag. Som tur var förlät han mig redan dagen efter och hej, vi är ju fortfarande vänner.

"Tyst med er. Det var EN gång." Säger jag och alla skrattar igen. 

"En gång räcker för att jag inte skulle få spela något mer den sommaren för mamma" Säger Andrée och låtsas försöka tvinga tillbaka gråten. Jag kastar iväg en slängkyss till honom som han fångar och stoppar ner den i sin ficka.

"Den sparar jag till senare" Säger han och flinar. Jag ska precis säga något tillbaka när Xander avbryter oss.

"Ska vi spela eller inte?!" Säger han och rycker bollen ur Andrées händer. Med arga steg går han bort till andra planhalvan följd av resten av sitt lag.

"Vad var det med honom?" Frågar jag och får en axelryckning till svar av Andrée.

Här kommer nästa del. Jag tycker faktiskt jag är duktig som uppdaterar så flitigt nu, nästa tar nog inte heller allt för lång tid. 

Och vad tror ni det där sista med Xander var om? Lämna gärna en kommentar!

Massa kramar Tilda!