Kampen att överleva

Svältande 5 åring

Där stod jag, runt fem år gammal, med ett måttband runt min mage. Fem år gammal antecknar jag mina midjemått, lår samt vikt. Varför? Varför gör femåriga jag detta? Jo, för att anteckna hur mycket jag går ner i vikt. Ja ni läste rätt, fem år & bantar. Varför jag bantade som fem små år minns jag inte, troligen för att jag tyckte det va spännande att bli smalare & se min kropp förändras. Jag satt mig själv på diet & träning, fem år gammal.

Här började min resa påriktigt. Detta är ett stort tecken på att något redan var psykiskt fel på mig, att jag ville ändra mig & inte var nöjd med mig själv, fem är gammal. Med åren har det bara blivit värre & värre, nu är jag 16 år & sjuk. Väldigt sjuk. Det var där det började, mitt kämpande.

Jag fick snabbt problem med att äta. Maten fick man tvinga i mig, jag var väldigt liten i mat. Aptiten hade försvunnit helt, jag kunde inte äta. Ni kan tänka er hur mycket en växande femåring rasar i vikt med lite mat och mycket aktivitet. Några år senare som sju år började jag kunna äta, iallafall under en kort period. Jag började då äta normalt i ca 5 månader. Aptiten kom tillbaka, jag var på bättringsvägen. Trodde jag.

Denna perioden då jag kunde äta normalt passerade snabbt, innan jag visste ordet av det kunde jag knappt äta alls. Läkare sa att jag var underviktig & måste äta mer, lärare mejlade hem till mina föräldrar & var oroliga över att jag inte åt. Men jag var smart, det enda målet mina föräldrar såg mig äta var kvällsmaten, så jag började med att inte äta mer än på kvällsmaten. På så sätt kunde jag säga att jag bara inte gillade skolans mat, & mina föräldrar trodde mig eftersom jag åt normalt de gångerna dem såg mig äta. Jag var verkligen inte dum, jag visste vad jag ville & hur jag skulle bära mig åt. Ljuga för föräldrarna & lura alla utom mig själv. Hur sjuk jag va visste ingen, egentligen inte ens jag själv.

Detta höll på år efter år, blev värre & värre. Nu är jag 16 år & får kämpa var måltid för att få i mig något litet så jag inte svimmar. Mer om hur min ätstörning utvecklats kommer i nästa del. Nu vet ni hur allt började. Fem år & svältande. Idag är jag 16 år, inte friskare, inte dummare, men smalare.

----------------------------------------------
Hoppas ni gillade denna delen! Som sagt är det triggervarning, men jag började med en väldigt mjuk del, en inte så känslosam del, den minst dramatiska delen. Alltså förstår ni hur novellen kommer se ut om detta var mjukt & avdramatiserat.

OBS! Jag har proffshjälp & en stöttande familj, så oroa er inte.

Har ni frågor får ni jättegärna ställa de, vad som helst, så svarar jag på er fråga i nästa del. Kram!