Somethin' - Twilight Fanfiction

| 3 | T H E O R I E S

"BLAKE!"
Jag snodde runt och suckade lättat när jag såg att det var Vanessa som kom gående; jag hade blivit lite paranoid efter kraschen.
"Åh, gud!" pustade hon när hon hann ifatt mig, och kramade om mig. "Jag kan inte fatta att du har varit med om en bilkrasch!"
Jag besvarade kramen och kände hur en tyngd lättade från bröstet. Detta var vad jag behövde, att få vara med mina vänner, inte höra oroliga släktingar skrika i telefon.
"Mår du bra?" frågade hon och släppte mig.
"Tja, eftersom jag kraschade med en bil för fyra dagar sedan och min mamma skyller allt på mig, så ja! Jag mår jättebra!" sa jag
Hon såg avtrubbad ut ett ögonblick, men hämtade sig snabbt.
"Ska vi till franskan?"
"Okej", svarade jag och vi började gå.
Vi skrattade och pratade som vanligt, innan vi kom till franskan där Willow redan väntade.

|

"Jag har en teori!" förkunnade Vanessa stolt när vi satt och åt lunch i kafeterian.
"Okej?" svarade jag undrande. "Vad för teori?"
"Det är en hemlis", svarade hon och blinkade okynnigt.
"Så du kommer inte berätta?" frågade Willow uttråkat; Vanessa hade en förkärlek till det dramatiska, och älskade hemligheter, så länge hon själv visste om dem. Willow hade känt henne för länge.
"Jag kan väl göra ett undantag för er." Hon gjorde en dramatisk gest och lutade sig över bordet. "Vi är ju ändå bästisar."
"Berätta", befallde jag och lutade mig också över bordet.
"Ser ni killen där borta?" undrade hon och pekade mot ett bord längre borta.
Bara två personer satt där, helt ensamma.
Den ena hade ryggen mot mig och satt och pratade med flickan framför sig.
Hon var avgjort av asiatiskt ursprung, väldigt blek och liten. Hennes ögon var grumligt bruna och hennes skönhet var förlamande.
"Är inte det Lily Morrow?"
Willows röst var låg.
"Vad är det med henne?" undrade jag. "Vem sitter hon med?"
"1, jo. 2, det ska jag berätta nu. 3", svarade Vanessa och njöt av hur intresserade vi var, "Christian Waldorf."
"Okej?"
"Ni ser hur blek Lily är va?" Vanessa ville tydligen dra ut på det så länge som möjligt.
"Ja", svarade Willow. "Det kan nog inte vara hälsosamt."
"Nej, nästan inte mänskligt eller hur?"
"Kolla här", sa Vanessa. "Hallå, Waldorf!"
"Tyst med dig!" viskade jag hetsigt.
"Men kolla nu då!"
Christian Waldorf vände sig om och kollade på oss så snabbt att jag inte såg att han rörde sig. Ena sekunden satt han lutade mot Lily och pratade, andra sekunden satt han på andra hållet och stirrade på oss.
Hade samma grumliga bruna färg på ögonen som Lily, och var lika vacker men var inte det minsta asiatisk. Det var kusligt hur perfekt hans bleka ansikte var.
Han stirrade intensivt på oss och det började kännas besvärande.
"Vad är det, Wakefield?" ropade han till slut med en behaglig röst.
"Det var inte jag!" ropade Vanessa tillbaka. "Det var Willow!"
Willows kinder hettade och hon blängde på Vanessa. "Vad håller du på med?" väste hon.
Plötsligt stelnade han till, och stirrade som paralyserad på Willow, vars kinder fick en mörkare färg.
Waldorfs ögon vidgades och blev helt svarta, plötsligt såg han skrämmande ut.
Lily blickade anklagande på oss och la en hand på Waldorfs axel.
Beröringen verkade ha en lugnande inverkan på honom och han slappnade av och vände bort blicken.
"Kom nu går vi", sa Willow lågt och ställde sig upp.
Jag och Vanessa kunde knappt hålla oss för skratt innan vi kom ut på gården.
Willow kämpade mot ett leende men lyckades inte och stämde in i skrattet.