"MAMMA!" vrålade jag.
Inget svar.
Jag vände mig om för att kolla på mamma och fick se hennes kropp hänga livlös över ratten.
"Mamma?" kved jag. "Mamma?"
Hon reagerade inte; hon var medvetslös.
"Oh, fuck."
Jag lutade mig tillbaka och försökte få upp dörren och snart började en folkmassa samlas.
"Hur gick det?!" och "Någon måste ringa brandkåren!" var saker som upprepades.
Men dörren satt fast och gick inte att rubba.
I ett sista försök stötte jag drämde jag in axeln axeln i dörren så hårt jag kunde, utan resultat.
Bilen kändes väldigt kvav och liten, men allt jag kunde göra var att iaktta människorna utanför.
En man med kostym och tupé som stod upp på huvudet försökte tränga sig förbi folkmassan medan en kvinna stod i klänning fast det var mitt i oktober och höll sitt barn.
Ett barn på ungefär fyra år satt på sin pappas axlar för att se bättre.
En kille i min ålder verkade glida ljudlöst genom folkmassan utan åt så mycket som nudda någon.
Jag såg efter honom när han försvann.
Han kändes bekant. Vart hade jag sett honom förut?
"BLAKE!" Mamma satte sig upp med ett ryck.
"Mamma?"
"FÖRSTÅR DU HUR MYCKET SKADA DU HAR GJORT?" skrek hon rätt i ansiktet på mig.
"Va?" frågade jag ynkligt.
"DU DISTRAHERADE MIG FRÅN KÖRANDET", fortsatte hon hänsynslöst. "DU FÅR ALDRIG GÖRA SÅ IGEN."
Nu började jag också bli arg.
Var det inte hon som börjat?
"VI KAN SKRATTA OSS LYCKLIGA FÖR ATT VI INTE DOG." Hennes röst steg ytterligare.
"JAG FÖRSTÅR", svarade jag lika högt som henne. "DIN TRETTONÅRIGA DOTTER UTAN MOR HAR BARA VARIT EN BÖRDA UND-..."
"DET KANSKE HON HAR."
Aj. Det där gjorde ont, riktigt ont.
Jag vände mig om och låtsades inte om smärtan.
|
"Du har verkligen haft tur", sa en sjuksköterska till mig. "Alt du fick var skrapor."
"Hmpff", svarade jag.
Jag hade brutit armen och hade skärsår över hela kroppen.
"Det var tur att du var tillräckligt snabb att skydda ansiktet", fortsatte hon. "Din mor hade inte samma tur."
Mamma hade en hjärnskakning och blodförlust, men annars mådde hon hur bra som helst.
"Får jag gå nu?" undrade jag.
"Ska ingen komma och hämta dig?"
"Jo, pappa, men jag går hellre."
"Nej", hon suckade, "du måste stanna tills han kommer.
DU LÄSER
Somethin' - Twilight Fanfiction
Fanfiction"Titta vart du kör!" skrek jag och paniken steg i min röst. Vi var bara några kvarter hemifrån, klockan fem en eftermiddag. Bilen körde rätt in i ett skyltfönster och glasskärvor slog åt alla håll. Jag satte instinktivt händerna framför ansiktet för...
