Gröna naglar

Gröna naglar 0.4

Snart märkte jag att det var tyst. Elen sov gott med huvudet på Antons arm och själv tittade han ut genom fönstret.
Han tog upp en mobil ur fickan, försiktigt för att inte väcka Elen.
Jag fortsatte att läsa meningarna i min bok. Prinsessan höll just på att fly ut ur slottet medan hennes bästa vän såg till att ingen märkte det.
I ögonvrån märkte jag att Anton reste sig upp och trängde sig förbi Elen.
- Vart ska du?, mumlade hon.
-Jag ska prata med Anna i telefon.
Han gick ut i "hallen", det ställe man kliver på tåget. Glasdörrarna stängdes efter honom. Jag log och fortsatte läsa. Den elake kungen hade upptäckt att prinsessan flytt, och med hjälp av magi spärrade han in henne i en vit glasbubbla. Bubblan förde hem henne medan hon bankade och försökte ta sig ut i friheten. Det var min favoritbok, men ändå tyckte jag att det var mer intressant att lyssna på vad Anton sa till Anna. Fult, jag vet.
- Jadå, hon mår bra. Lite smal bara.
- Jag är på väg till henne nu, faktiskt.
- Ja jävlar. Helt fantastiskt hur hon klarat sig.
Han skrattade.
- Hennes morsa har betalat typ halva. Jag ska ha farsans lösen också.
Jag satte mig käpprätt upp. Mina ögon var vitt uppspärrade. Tankarna snurrade blixtsnabbt i huvudet och jag mådde illa.
Det var han.
Det var han som...som kidnappat sin dotter.
Eller det var inte hans...
Men hur kunde Elen...?
Jag tittade på henne.
Visste hon...? Hon sov gott och såg nästan söt ut. Hennes hand ramlade ner på Antons tomma säte.

I ögonvrån såg jag hur affärsmannen reste på sig.
Han stegade fram till mitt säte och satte sig brevid mig.
-Jävlar, viskade han.