Gröna naglar

Gröna naglar 0.2

-Poliser?, undrade tjejen.
-Ja. Typ, sa affärsmannen.
-Men jag har inte gjort något. Flickan såg rädd ut.
-Nej det har du inte. Men din mamma har. Mannen suckade och såg bekymrad ut.
Nu såg flickan intresserad ut.
-Vad har hon gjort då?
-Tja, hon lämnade dig ensam här och kom inte tillbaka.
-Kommer hon tillbaka sen då?
Hon härmade hans min och såg också bekymrad ut.
-Det hoppas jag, blev svaret.
Det nöjde hon sig med. Hon blev glad igen och nynnade på Kom an Kom an Pirater medan hon såg ut genom fönstret. Medan hon sjöng ringde det i hans mobil och han tittade på numret innan han reste sig upp.

-Kommer strax tillbaka.

Flickan tog ingen notis om honom. Han gick en liten bit bort och svarade. Jag lyssnade intresserat, fast jag visste att det var oartigt.

-Vad vill du, Anna?

Han lyssnade på vad Anna sa, nickade för sig själv.

-Ja, det låter vettigt. Skicka mig skilsmässopappren så ordnar jag det.

-Barnen? Varannan helg?

-Nej vet du, tror inte jag hinner med det.

Han rynkade pannan, skakade på huvudet.

-Dom får väl hälsa på när mitt nya hus kommit i ordning.

-När? Vid jul, kanske. Om fyra månader. Vad sägs om tre dagar de är och hälsar på? Hmm.

-Ja, väldigt synd. Du vet, jobbet tar ju så mycket tid.

Jag slutade lyssna. Orkade inte med det egoistiska snacket. Jobbet kommer först.

Lämna barnen i fyra månader. Hälsa på i tre dagar vid jul. Bullshit. Jävla skithög.

Hastigt proppade jag in hörlurarna och höjde volymen. Rätt åt honom att hans kavaj var skrynklig. Antagligen satt det nån tjej eller kille nånstans som behövde sin pappa. Jag slogs av ironin i situationen. Här satt han med en fyraåring som blivit övergiven och sen gick han och pratade om att inte träffa sina barn på fyra månader. Usch.

Jag gjorde en grimas åt affärsmannens rygg. Var det bara jag som lyssnade? Jaa.

Alkoholisten sov, tanten sov och tjejen glodde ut genom fönstret. Mamman var inte längre kvar.
Jag tittade på mobilklockan och konstaterade att den var tio i sju på kvällen. Jag hade varit på väg i tre timmar nu.
Jag reste mig upp och sträckte på mig. Det stramade behagligt i musklerna och jag satte min väska på axeln.
Till min belåtenhet var toan ren, men jag rev ändå av ett lager toapapper och lade på plastringen.
Det var skönt att vara ensam ett tag. Få lite privacy. Jag satt på toa längre än nödvändigt. Efter att ha tvättat händerna och gått tillbaka till min vagn stannade jag. Och bara stirrade.
Konstigaste jag sett på länge.
Tanten satt plötsligt brevid alkoholisten och grät. Hon lutade sig över armstödet och hade ansiktet inborrat i hans jacka.
Och fyllot då, han vaggade fram och tillbaka hela tiden med armarna runt hennes magra kropp. Stora tårar forsade nerför hans röda ansikte. Det prasslade från deras täckjackor när de gungade fram och tillbaka.
-Elen, Elen, Elen.
De tycktes inte bry sig om blickarna de fick av mig, den lilla tjejen och affärsmannen.
Affärsmannen stirrade på dem med ett lustigt uttryck i ögonen, på samma gång längtansfullt och äcklat. Flickan såg fascinerad ut. Och jag, jag förstod att det var tanten som var Elen.
Som alkoholisten pratat i sömnen om.
Med ett leende på läpparna gick jag tillbaka till min plats och var noga med att inte se på dem.
De förtjänade all privacy de kunde få, med sin kärlek. Jag hörde hur de mumlade kärleksbetygelser till varandra och dessutom fick jag veta alkoholistens namn: Anton.
Elen och Anton.
Ett vackert par.
Jag tog upp min favoritbok ur väskan och stoppade in hörlurarna i öronen.
"Oceans aparts day after day
And I slowly go insane
I hear your voice on the line
But it doesn't stop the pain..."