Beautiful but cold (pausad)

8. Krig

Abbies perspektiv

Jag sitter på stolen brevid hennes säng och bara tittar på henne. De har försökt att ställa frågor till mig men varför svara? Det ända jag vill är att hon ska bli bra. Det är ganska konstigt att vi har blivit så bra vänner på bara 4 dagar. Hon är som en syster till mig och jag vet ju att Ace är okej så det är bara henne jag oroar mig för. Men jag vet inte äns hennes namn. "Abbie, är flocken i säkerhet?" Var det första hon sa och jag slänger mig över henne " jag vet inte men huvudsaken är att du är okej, Indis" hon fnissar till innan hon kramar tillbaka.

Vi går ut ur rummet hand i hand och så fort vi kommer till korridoren ser jag Ace försöka klänga sig loss från några med all kraft han har. Han är ju inte så stark om man säger så. "Abbie! Är du okej? Har de gjort något mot dig?" "Nej, du da?" svarar jag som om det var det självklaraste som fanns. " Nej såklart! Igen kan göra någon slaks skada på mig!" Jag ser hur Kittys ögon mörknar och håret faller ner iför hennes ögon. Ace stannar upp och han står nu helt stilla. " Ni kan släppa honom jag har kontrollen nu. Hans hjärna är ganska lätt att komma åt och det tyder på att han är lika smart som en mullvad" säger Kitty och skrattar till. Jag bara tittar på henne med stora ögon. Hon har samma krafter som broder men väldigt mycket starkare, vilket tyder på att hon kan vinna över honom utan att knappt försöka. "Vad fan händer?! Kitty släpp mig, jag hatar när jag inte kan kontrollera min egen kropp" man kan höra gråten i halsen på honom och när hon släpper flyger han på henne. Han slår och slår men hon bara ligger där. Som att hon inte kände något. När han tar satts och ska slå igen tar hon tag i hans knytnäve och tittar honom i ögonen. "Kommer att slå mig göra någonting bättre?" Frågar hon och Ace tittar bort. Hon reser sig upp och Ace faller ner på golvet. "Tvinga mig inte att ta över dig igen" säger hon och blinkar med ena ögat innan hon går fram till killarna.

Kittys POV

"Ni har förklarat krig mot mig om jag inte har förstått fel?" Säger jag och de båda tittar konstigt på mig. "Vi förklarade krig mot deras flock" säger den ena och jag svarar känslolöst. "Det var jag som sa att de kunde stanna i den här skogen så jag får ta hand om konsekvenserna". De tittar frågande på varandra och leder oss sedan ut ur huset.

Förlåt så heeeeemskt mycket för att jag inte har skrivit på jätte länge. Har haft problem och behövt åka till sjukhuset skit mycket😰. Detta kapitel är jävligt kort och min fantasi är helt kaputt men jag ville i alla fall låta er veta att jag inte mått så bra på sistone (delvis anledning till att jag typ aldrig skriver längre). Skulle vara jätte tacksam om man skulle kunna få lite idéer på vad ni tycker skulle hända nu i berättelsen❤