Vi satt nu i en svart liten bil. Knappt något utrymme för mina ben. Jag var fortfarande helt paralyserad. Jag vet inte vad det var för fel på mig. Jag kunde inte göra något. Jag förstår inte hur de i filmer kan ropa på hjälp, eller ta sig ut ur en knipa. För jag har aldrig varit i sån skräck som jag är i nu. Jag kunde inte ens titta på honom. Jag hade inte modet att göra det. Han körde ut på motorvägen och satte igång radion. Jag var så förvirrad. Varför tog han mig? Vem är han? Det enda jag var säker på var att jag var livrädd, och det kändes som att mitt hjärta skulle explodera.
"Vad gillar du för musik?" frågade han och sänkte radion
Vad jag gillar för musik? Han hade precis kidnappat mig och det är det första han säger? Jag önskar att jag kunde prata, för då skulle jag skrika åt honom att stanna bilen, annars skulle jag hoppa ut. Men jag kunde inte.
"Oj, förlåt. Jag har inte ens presenterat mig ordentligt, men det kanske är förståeligt. Jag heter Felix." säger han och trummar med fingrarna på ratten
Felix?
Han höjde radion igen, efter några försök att få mig att prata med honom. Jag har så många tankar som far omkring i mitt huvud. Varför gör jag inget? Varför lät jag bara honom ta mig? Varför? Vart tar han mig? Något inuti skriker att jag måste göra något. Min kropp sätter igång igen, och jag känner att jag måste ta mig ut ur bilen.
Jag vrider försiktigt huvudet mot honom. Han sitter jag trummar med fingrarna till takten av musiken. Jag tittar på hans ansikte. Han har tydliga käkben, en piercing i ögonbrynet och arga, starka drag. Hans hår är som det ser ut, ljust och tillbaka draget. Om han inte precis hade kidnappat mig skulle jag beskriva honom som, snygg?
Jag kommer på mig själv i att stirra på honom, och fortsätter att bygga upp mod för att skrika. Jag tittar ut på vägen, och ser skyltarna vi passerar. Vi kommer längre och längre bort hemifrån och jag undrar på vart han tar mig. Jag kollar på alla hus, lägenheter och villor. Och tänker hur lyckliga de måste vara. Många är hemma och sover tryggt i sina sängar, med människor de antagligen älskar. Medans andra inte ens har tak över huvudet. Världen är orättvis.
Plötsligt sänks radion till minimal, och mitt hjärta börjar rusa.
"Vi är snart framme." säger han kort
Han har ingen speciell dialekt. Det finns inget med hans röst jag finner annorlunda med andras. Men ändå finns det något med hans röst som låter, sorgsen. Ensam.
Vi svänger av på en grusväg han kör snabbare ju längre in på vägen vi kommer. Kommer jag dö? Är han en mördare? Vad ska jag göra? Efter ca 10 minuter av grusvägen, ser jag hur fönster bildas bakom träden. 3 fönster blev till 6, och 6 fönster blev till 12. Vi svänger in på en stor vändplan framför ett stort hus. Huset var vitt med vita knutar, och såg ut att vara 3 våningar. Det var ett gigantiskt hus. Det var till och med blommor utanför huset. Det såg välskött ut. Okej, det var absolut underbart. Om det inte hade varit för att han bodde här skulle huset vara felfritt.
"Välkommen hem sötnos." säger Felix innan han öppnar dörren och hoppar ut
Hem? Sötnos? Är han helt galen? Antagligen.
Dörren öppnades på min sida och en hand sträcktes ut. Jag tittade på handen och sen upp på Felix. Jag tänkte inte kliva ut ur den här bilen. Aldrig.
"Kom igen Aurora." säger Felix i ett försök att låta snäll, vilken resulterade till att han repeterade det han precis sagt i en bebis röst för sig själv
Jag tittade upp på honom och skakade på huvudet. Han suckar uppgivet och lutar sig över mig och spänner lös mitt bälte, innan han sen lyfter upp mig över sin axel. Det här kunde vara min chans, jag skulle kunna sprattla mig loss och springa allt jag har. Men innan jag ens försöker öppnar han dörren till huset och sätter ner mig. Han stänger dörren efter sig och låser, flera olika lås. Han sparkar av sig skorna och tar av sig jackan. Jag studerar honom noga. Vem är denna kille? Vem? Jag måste säga något, eller iallafall fråga varför han kidnappat mig.
"Vem är du?" är det enda som kommer ut mig, i en svag ljus röst.
Han tittar på mig och lägger sitt huvud på sne.
"Oj, jag visste inte att du kunde prata." sa han och log på ett otäckt, och mörkt sätt
För första gången på den närmaste timmen känner jag hur tårarna bränner bakom ögonen. Jag lägger frustrerat en slinga hår som åkt ner i mitt ansikte bakom örat. Jag lägger armarna i kors och tittar ner i golvet. Jag ser Felix fötter komma närmare mig och han stod nu bara 1 meter från mig. Jag kände rädslan och ångesten växa inom mig ännu mer och jag kan inte hjälpa att jag faller ihop på golvet. Det sista jag ser innan jag slocknar helt är Felix som står över mig och försöker skaka liv i mig. Sen blev allt mörkt.
-
Hej! Tack till er få personer som faktiskt läser denna. Snälla lämna feedback och fortsätt gärna att läsa. :)
