Infekterad

Kapitel 6

Det enda som hördes i den mörka källaren var Ricas andetag och rasslandet som uppstod när hon plockade isär en av de många datorerna hon hade hittat där inne. Hon var irriterad över hur hon hade missat det här rummet när hon kollade igenom byggnaden för några dagar sedan. Det var när hon tog skydd tidigare från en sökare som hon plötsligt fick syn på dörren i hörnet. Den var gömd bakom ett gäng kartonger och lite annat skräp, så det verkade som att någon inte ville att hon skulle hitta den. Efter att ha tagit en titt i källaren och noterat alla i stort sett intakta datorer på borden längst väggarna förstod hon varför. 
   Det här kommer kunna försörja oss i veckor!
Muntert fortsatte hon att plocka ut sladdarna och lade dem i en hög bredvid sig där resten av de intakta delarna låg. Hon visste att hon borde skynda sig eftersom den som hade gömt dörren antagligen skulle återvända, men hon ville inte lämna något efter sig. Chansen att hon hittade något liknande igen var oerhört liten.
     När hon var klar med att plocka isär datorn vid sina fötter lade hon ner sin rätt så stora hög i väskan och gick vidare till ett nytt bord. Skärmen där hade ett stort hål i sig så hon ignorerade den och hukade sig ner vid datorn.  Framsidan saknades men det som satt inuti såg ut att kunna räddas.

Hon fortsatte så ett tag tills hon tillslut hade tagit sig igenom halva delen av rummet, och insåg att hon inte skulle få plats med mer i väskan. Det hade aldrig hänt förut så hon hade inte ens tänkt tanken att väskan kanske var för liten. 
     Med en suck reste hon på sig och slängde den över axeln. Den hängde tungt vid hennes sida och hon stönade svagt. Fast hon klagade inte, utan var snarare väldigt glad över hur axeln började värka lite eftersom det betydde att hon hade hittat många användbara saker.
Ett svagt leende lade sig över hennes läppar. Teo skulle bli överlycklig. Han hade inte hittat så mycket de senaste dagarna och började oroa sig över deras krympande förråd. 

Det knastrade lite under hennes fötter då hon klev på delarna som hon inte tyckte var värda att ta med sig. Det fanns en lampa ovanför henne som fortfarande kämpade för att hålla sig vid liv, men som alla andra i staden lös den svagt och blinkade med jämna mellanrum. Det var nog för att kunna se vart man gick så hon släckte ficklampan hon använt tidigare för att spara på energin. 
   "Jag trodde att det var rätt så uppenbart att det här rummet var taget". Genast frös hon till på sin väg mot dörren och stirrade vilt omkring sig. Den mörka rösten hade kommit från höger om henne, men mörkret gömde främlingen väl.
   "Vänta..." Han lät lite förvånad och plötsligt kunde hon höra ett svagt klick innan hennes synfält togs över av ett starkt ljus.
   "Va i-"
   "Det är du!" Rösten skrockade lågt och sänkte ficklampan en aning. Fast den var fortfarande riktad mot Ricas ansikte så att hon inte kunde se. Hon försökte kliva åt sidan men ljuset följde bara efter henne.
   "Kan du sluta?" Snäste hon irriterat och försökte frustrerat skydda ögonen med handen.

   "Jag kan, men jag vill inte" var hans svar följt av ännu ett skratt. "Fast kanske om du ber snällt".
Rica blängde i hans riktning så gott hon kunde. Rösten lät bekant av någon anledning och det verkade som att han kände igen henne, men hon kunde inte minnas varför.
   "Vad vill du?" Tvingade hon fram mellan sammanbitna tänder. Det var fortfarande en bit att gå tills man kom fram till dörren, och hon kontemplerade att försöka rusa i den riktningen. Kanske skulle främlingen vara för upptagen med att komma på ett uppkäftigt svar för att reagera i tid.
   "Jag vill ha tillbaka mina ägodelar" var hans svar. Hon tog ett kliv åt sidan igen som om hon försökte undgå ljuset, men som innan följde han efter henne.

   "De är mina" snäste hon efter ännu ett kliv.
   "Nej, jag hittade dem".
   "Och lämnade dem här för andra att ta. Det är inte mitt fel att du är korkad". Hon började bli väldigt irriterad men visste att det inte var någon bra idé att göra något alltför förhastat. Kanske hade han en pistol i handen som hon inte kunde se.
   "Aj, rakt i hjärtat" skrockade han. "Hur kan du kalla mig för något så hemskt?" Hon svarade inte utan fortsatte bara att blänga mot honom med kisande ögon. Att slå till honom i ansiktet lät som en väldigt bra idé just nu, men hon lyckades kontrollera sig själv och tog ännu ett steg mot dörren istället.