Infekterad

Kapitel 2

När Rica vaknade nästa morgon var det med tunga ögonlock. Benen kändes fortfarande helt slut och magen skrek efter mat, men det fanns inte så mycket hon kunde göra åt saken. De hade bara lite kvar att äta och hon var tvungen att röra på sig trots sin trötthet. Om hon låg kvar på soffan som hon så gärna ville, trots hur sliten och smutsig den var, skulle hon tyna bort.
     Med en djup suck slog hon upp ögonen och tvingade sig själv till en sittande ställning. Det tjocka håret hade trasslat ihop sig och när hon försökte dra en hand genom det fastnade hon halvvägs. Hon borde tvätta det, men då skulle hon bli tvungen att gå till närmsta byggnad med rinnande vatten, fast det brukade alltid finnas folk där så hon undvek gärna det så mycket som möjligt.
     När hon höjde blicken från sina stora kängor insåg hon att Teo inte längre låg på madrassen. Antagligen var han ute någonstans och försökte sälja sakerna från gårdagen.
     Med en sträckning ställde hon sig upp och stönade svagt när hennes stela muskler drogs ut. Det var ett tag kvar innan det var dags för henne att ge sig ut igen, och hon kunde inte lämna rummet obevakat. Dock brukade Teo inte vara borta särskilt länge.

     Efter att hon fått i sig en del av limpan de hade kvar satte hon sig på soffan. Hon kunde sätta igång teven men det var alltid samma sak som visades. Den enda kanalen de hade tillgång till var nyhetskanalen, och de pratade bara om hur kriget var oförändrat och om hur rebellerna hade förstört något nytt igen. Ibland var det någon utländsk politiker som hade gjort eller sagt något extra dåligt, eller någon högt uppsatt inom militären som dött.

     Det var strax efter att hon satt sig tillrätta som dörren slogs upp och Teo stampade in. Den svarta rocken han bar var dyngsur men huvan han nu drog undan hade hållit hans hår torrt. Rica lade då märke till smattret som kom utifrån och insåg att det regnade.
   "Det öser ner där ute" pustade Teo och slank ur rocken som han sedan slängde över ryggen på soffan. "Borde kanske passa på och tvätta sig?"
   "Så smutsig är jag inte" muttrade Rica men Teo slängde en menande blick på en särskilt stor fläck på hennes kind.
   "Jasså?"
   "Jaja, jag går ut om en stund" suckade hon irriterat och försökte gnugga bort smutsen.
      Teo tog av sig sin gasmask och klev runt soffan för att sjunka ner bredvid henne med sin väska i knäet. Den var ännu mer sliten än Ricas och de hade fått lov att sy dit ett nytt axelband ett par gånger, så medan själva väskan var brun var bandet en blandning av färger.
   "Fick du nåt?" Rica lutade sig nyfiket fram för att få en skymt av innehållet, men Teo flinade retsamt och höll det utom synhåll.
   "Kanske det".
Dock försvann flinet snabbt när Rica slog till honom på huvudet och ryckte väskan ur hans grepp. Han svor och höll sig för huvudet, men Rica ignorerade hans klagomål och började rota i väskan. Det visade sig att den innehöll några äpplen och-
   "En kniv?" Hon synade det stora bladet hon höll i handen. Den var mycket finare än den hon hade hittat. Lädret runt skaftet hade knappt ens börjat falla av, och bladet var sylvasst.
     Medan Rica hade vänt och vridit på vapnet hade Teo slutat svära och flinade nu åt hennes storögda uttryck.
   "Tydligen var sakerna du hittade delar av en Röjar-hjärna" förklarade han och tog tillbaka väskan från hennes knä. "Jag behöll den andra kniven. Du får ta den där".
     Rica for runt och stirrade förskräckt på sin bror.
   "Va? Nej!" Utbrast hon och räckte fram vapnet mot honom. "Du skaffade den och jag hittade den andra, så byt!"  Fast Teo skakade på huvudet och ställde sig upp.
   "Du hittade delarna".
   "Ja men-"
   "Gå och tvätta dig innan du möglar" avbröt han henne. Hon suckade uppgivet och reste på sig fortfarande med kniven i handen.
   "Okej du vinner".
   "Som vanli-"
   "Håll klaffen!"

*

Regnet forsade ner över byggnaderna och dränkte de gamla kullerstensgatorna. Dropparna studsade upp igen likt loppor så fort de slog ner vid hennes fötter där hon stod i en gränd. En bit bredvid henne låg fönstret till deras rum och hon kunde ana hur ljuset där inne rörde på sig. Antagligen hade Teo satt igång teven.
     Hennes kläder låg på marken under ett litet tak hon byggt av några lådor och en plåtskiva. Eftersom man så sällan såg någon brydde hon sig inte om att hon stod helt naken. Fast ingen skulle antagligen kunnat se henne genom det täta regnet ändå.
     Det enda hon kände att hon kunde klaga över var att vattnet var iskallt. Hon huttrade och skakade där hon stod. Dropparna träffade henne hårt och hon gnuggade frenetiskt på sin hud i ett försök att få bort alla fläckar. Det var dock lättare sagt än gjort, för efter ett par veckor utan att tvätta sig sätter sig verkligen smutsen.
   "Ko-om i-ige-en" muttrade hon genom hackande tänder. "I-innan ja-ag f-fryser ihjä-äl".
     Hon fortsatte att gnugga på fläckarna ett bra tag, men var tvungen att ge upp tillslut. De flesta var borta men några fick lov att sitta kvar, för om hon stannade ute längre skulle hon säkert bli sjuk. Hon fnös åt tanken och slank under det lilla taket.
   "Jag är redan infekterad så vad spelar det för roll?" Muttrade hon för sig själv medan hon drog på sig sin svarta tröja. Det fanns inget att torka sig med så kläderna blev lite blöta.
     Regnet fortsatte att smattra ner omkring henne och dränkte ut alla andra ljud. Det var så mulet att gatulamporna var tvugna att lysa, men de såg bara ut som blåa och vita fläckar genom vattentäcket.
     När hon tagit på sin jacka förberedde hon sig för att springa genom regnet tillbaka till dörren runt hörnet.
   "Okej, tre två ett-" snabbt klev hon ut och rusade mot änden av gränden. Vattnet skvätte omkring henne då hon stampade i vattenpölarna och regnet kändes som fallande grus mot hennes uppfällda huva. Fast innan hon nådde hörnet tvärstannade hon plötsligt mitt i en pöl. Hon hade inte märkt det innan eftersom regnet överröstade alla ljud, men hon var inte ensam i gränden.
      Framför henne stod en främling. En lång gestalt iklädd en svart jacka med huvan uppdragen, och en gasmask över ansiktet. Till skillnad från hennes hade främlingens mask svarta glas över ögonen, och i det dova ljuset och täta regnet såg hen ut som en skugga. Orörlig och helt tyst stod den där och betraktade henne, som om hen väntade på något. 
     Dock kände inte Rica för att vänta och drog genast fram kniven Teo hade haft med sig. Det vassa bladet glimmade i ljuset av en gatulykta som hängde rakt ovanför henne mellan byggnaderna, och handen som greppade om det nu dyngsura skaftet skakade svagt. Fast det var inte utav rädsla utan snarare på grund av kylan.
   "V-vad vi-ill du?" Ropade hon genom regnet och svor över sina hackande tänder. Vattnet hade tagit sig igenom hennes jacka vid det här laget, och alla hennes försök att hålla kläderna så torra som möjligt var helt i onödan. 
     Gestalten svarade inte utan stod kvar på sin plats någon meter bort och stirrade, lika orörlig som innan.
   "Ge d-dig iväg di-"
   "Det är ingen idé, han har inte talat på fem år". Den mörka rösten var låg och nära, alldeles för nära, och Rica insåg varför när hon kunde känna någons andedräkt i nacken. Hon skulle just hoppa undan och vända sig om när hon lade märke till ett tryck mot hennes rygg.
   "Dålig idé". Trycket blev starkare när den mörka rösten talade igen. "Eller du kanske vill bli skjuten, vad vet jag?" 
     Hon frös till och stirrade stint på den orörliga gestalten framför sig, men all sin fokus lade hon på den som pressade en pistol mot henne.
   "Vad vill du?" Den här gången lyckades hon tala tydligt utan att hacka tänder. Den mörka rösten skrockade lågt och hon rös när de varma pustarna slog emot hennes kalla nacke och kind. 
   "Det är en fin kniv du har där".
   "Tack, den var en present" pressade hon mellan sammanbitna tänder. Hon visste vart det här skulle leda och hon försökte frenetiskt hitta en utväg. 
   "En present? Till mig? Du är så omtänksam!" En blek hand sträcktes fram men hon höll kniven utanför dess räckvidd. 
   "Du skulle bara vå-"
   "Okej antingen skjuter jag dig och tar kniven från din döda kropp, eller så ger du mig den nu och vi skippar den biten. Hur som helst kommer den där kniven vara min, så samarbeta lite va?" Rösten lät mer irriterad nu än innan och trycket i ryggen hade plötsligt flyttats till hennes tinning. "Ge. Hit".
     Motvilligt lydde hon den stränga ordern och räckte över kniven som genast rycktes bort och försvann ur hennes synfällt.
   "Duktig flicka". Med de orden försvann trycket och den varma andedräkten lika snabbt som de dykt upp, och när hon fokuserade på platsen som gestalten just stått på möttes hon bara av ett täcke av regn. Det enda som hördes var återigen smattrandet som omringade henne. 
     Som om hon just vaknat ur en dvala for hon runt med knutna nävar i hopp om att kunna slå främlingen i ansiktet, men som väntat fanns inget där. 
   "Förbannat också!" Röt hon argt ut i den tomma gränden och sparkade en pöl så vattnet skvätte omkring henne. "Du har haft den i mindre än en timma och redan förlorat den! Din odugliga lilla förbannade skithög!" Hon skrek det sista men det ilskna utropet dränktes i ljudet av regnet. Kläderna var genomvåta nu men det brydde hon sig inte om längre. Allt hon kunde tänka på var hur hennes bror skulle reagera när han fick höra att kniven var borta, och det var med tunga steg som hon började gå mot dörren igen. Fast innan hon lämnade gränden vände hon sig om och stirrade upp mot hustaken. 
   "Nästa gång kör jag din förbannade pistol så långt upp ditt arsle att du kommer smaka metall i veckor!"
     Det var lågt och knappt märkbart, men hon svor på att hon kunde höra ett dovt skrockande någonstans ovanför henne.

_________________________________________________

Dmit I don't like how I write. Det börjar bli väldigt irriterande.
Fast jag bestämde mig för att lägga ut det här ändå...jag kanske kommer tillbaka senare och fixar lite dock.
Förhoppningsvis kommer kapitlen bli längre i framtiden. Tills dess får det här duga...sorry...
See ya!