Infekterad

Kapitel 3

Som väntat blev Teo inte särskilt glad över det som hänt, men för stunden var han mer orolig över Ricas välmående än om den förlorade kniven.
   "Är du säke-"
   "Teo, för tioende gången, jag är okej. Kall som en isbit, men okej" stönade hon och lade sig ner på soffan med en duns. Hon hade tagit av sig den dyngsura jackan men behöll de andra kläderna på.
     Teo stod framför teve-skärmen med armarna i kors, irriterad blick fäst på den yngres slappa gestalt. Han stod tyst ett tag och såg ut som om han inte visste i vilken ände han skulle börja. En del av honom ville skälla ut henne för att förlorat en viktig ägodel så enkelt, men en annan ville se till att hon verkligen inte var skadad.
     Rica lade märke till sin brors tysta kamp och valde att ignorera honom tills han bestämt sig. Enligt henne var det bättre att njuta av lugnet innan stormen så länge den varade.
     Ljuset från skärmen lös upp den äldre bakifrån och hon kunde höra en mansröst men fångade inte upp några ord.
     Tillslut bröt Teo tystnaden med en djup suck följt av utskällningen som Rica väntat på. Dock var ilskan riktad åt ett helt annat håll.
   "Jag fattar inte att folk kan va så...så...gah!" Irriterat drog han en hand genom sitt tjocka hår. "Att det ska va så förbannat svårt att få behålla sina saker! Han hade en pistol, kan han inte nöja sig med det?"
     Rica betraktade honom utan ett ord då han började vanka fram och tillbaka. Hans panna var rynkad och käken var spänd då han talade genom ihopbitna tänder.
   "Om jag ser honom kommer jag köra pistolen ner hans förbannade käft!"
   "Jag röstar på arslet".
   "Usch nej" han rynkade äcklat på näsan och stannade tvärt när Rica började skratta svagt. "Hur kan du skratta efter vad som just hände?"
   "Vadå? Ska vi sitta och tjura i timmar över något vi inte ens kan göra något åt?" Hon hade slutat skratta men hennes läppar låg fortfarande i ett svagt flin. "Jag är skitsur men också för trött för att slösa energi på det. Spara ilskan tills vi stöter på honom istället".
     Teo såg ut att kontemplera hennes ord. Pannan låg i rynkor och han tuggade på sina spruckna läppar.
    Om han inte slutar kommer pannan fastna sådär, tänkte Rica roat och gömde ett flin bakom sin hand.
     Fast sedan var det som om en tanke plötsligt slog honom och han höjde istället på ögonbrynet med armarna i kors.
   "Så vi ska bara släppa det? Är det det du menar?" Rica, som anade att något var konstigt med hans beteènde, nickade sakta.
   "Sluta vara arg och gå vidare?" Nu var hon säker på att något var på gång för Teo hade börjat röra sig mot henne medan han talade.
   "Ja? Vart vill du komma?" Frågade hon misstänksamt och satte sig långsamt upp.
   "Att du försöker byta samtalsämne innan jag kommer ihåg att det var du som förlorade kniven". Innan hon ens hann reagera hade Teo slängt henne över axeln och börjat gå mot dörren.
   "Teo släpp ner mig!"
   "Det kan du glömma!" Sa han med sträng röst, fast Rica kunde höra flined genom det.
   "Jag svär att om du inte släpper ner mig genast kommer ja-"
   "Okej då". Plötsligt kände hon hur hon tippade åt sidan och kunde se det mörka golvet närma sig. Hon gav ifrån sig ett förskräckt tjut, men innan hon slog i golvet stoppade Teo fallet med hjälp av sin arm runt hennes mage.
     Stilla halvt stod halvt hängde hon där ett tag och stirrade på stenen under sig.
     "Försöker du döda mig?" Utbrast hon sedan och for upp i en stående ställing.
   "Nej jag tänkte gå ut med dig i regnet, men så mindes jag att du redan är blöt" svarade han och brast ut i skratt åt hennes förskräckta uttryck. "Fast det här var m-mycket bättre. Du skul-le ha hört di-tt skrik".
     Rica fnös och lade armarna i kors.
   "Skitstövel" muttrade hon surt och stampade över till soffan igen.
   "Kom igen, du förkänade det".
   "Håll klaffen".
     Teo skakade skrattande på huvudet medan han lutade sig mot soffans ryggstöd. Rica satt bara och stirrade stint på den mörka skärmen framför sig med spelad ilska.
   "Riiicaaa". Hon ignorerade sin broders vädjande röst bredvid sig. Han satt nu på knä med armarna på ryggstödet.
   "Riiiiiriiiiii".
   "Vad?"
   "Är du arg?" Hon vred smått på huvudet och möttes av ett par oroliga mörka ögon.
   "Ja jag är skitförbannad" svarade hon så seriöst hon kunde. Teo stirrade på henne med stora ögon där han satt med hakan på armarna.
   "...seriöst?"
   "Japp. Jag kokar inombords. Det känns som om jag kommer explodera vilken sekund som helst. Ilskan äter upp mig innifrån. De-" rabblade hon men kunde inte hålla sin irriterade min när Teo himlade med ögonen och gled till golvet med ett stön.
   "Jag borde ha fattat" kom det från andra sidan soffan. Rica kunde inte se honom längre men antog att han låg utspridd på golvet.
   "Japp" flinade hon och kikade över ryggstödet. Precis som hon trott låg han där och stirrade tjurigt upp i taket. Hon hade svårt att hålla sig för skratt när hon insåg att han såg ut som en tjurig unge.
   "Hur gammal är du nu igen?"
   "21" muttrade han till svar.
   "Du ser ut som 5".
   "Håll klaffen".
   "Och Riri? Du har inte kallat mig det sen du va 12?"
   "Jag sa håll klaffen".
   "Va? Vad sa du?" Teo gav ifrån sig ett irriterat läte och blängde upp på sin flinande syster.
   "Jag hatar dig".
   "Du är en hemsk lögnare".