Harrys POV
Jag låg i min alldeles för varma säng, under mitt alldeles för fluffiga duntäcke, medan jag tomt kollade in i väggen. Jag kunde inte gråta längre, mina ögon ville inte få ur all sorg. Allt jag kände var längtan, längtan efter att hållas i hans armar, längtan efter att få bädda ner honom på kvällen, längtan efter att skratta med honom igen, längtan efter att kunna kyssa honom, säga att jag älskar honom, och att kunna säga till honom att allt kommer bli bra igen.
Fansen hade förmodligen flippat totalt efter det jag erkänt. Många av ilska men också många av ren lycka. Jag hade faktiskt inte lagt så mycket tid att fundera över det utan jag hade bara inte kunnat tänka på någon alls, eller ja, jag hade kunnat tänka på en sak, på han. Han hade aldrig lämnat mitt huvud, han fanns alltid där och lurade. På ett, oftast, bra sätt.
"Louis! Louis!" Jag satte mig tvärt upp och mitt ansiktsuttryck var säkert inte så vackert. Jag rusade upp på fötterna och for ut genom min rumsdörr. Var han här? Var det verkligen han?
Jag slängde upp ytterdörren och där stod han. Med sin rufsiga morgonfrilla och blåa jeansjacka. Han log och brydde sig inte alls om alla de skrikande fansen som klängde över honom och skrek. Det var som om tiden frös och det ända vi båda såg eller hörde var varann. Och i det ögonblicket visste jag allt skulle lösa sig. Inget skulle igen kunna skilja oss åt.
Han slängde upp grinden till vår lilla framsida innan han kastade sig in i mina armar för den varmaste mest kärleksfulla kram jag någonsin upplevt. Jag kände hur hans bröstkorg rörde sig snabbt mot min, in, ut, in, ut. Hans ansikte var så hårt tryckt mot min hals att jag inte kunde förmå mig att inte le, jag log för första gången på så länge. Detta var hur det alltid var menat att bli. Detta var vad ödet hade gett oss, första dagen vi såg varandra. Ödet hade gett mig det bästa som någonsin skulle kunna komma till mitt liv. Det hade gett mig Louis, Louis Tomlinson. Den som jag älskar mer än allt annat, den som jag aldrig mer kommer att släppa taget om, den som kommer behöva dras med mig till graven. DEN SOM JAG ALLTID KOMMER ÄLSKA.
LOUIS TOMLINSON, VAR OCH ÄR FORTFARANDE DEN ENDA MÄNNISKAN JAG KUNNAT FÖRMÅ MIG ATT ÄLSKA, ÄVEN FAST DET GÖR SÅ ONT IBLAND, ÄVEN FAST JAG IBLAND BLIR SÅ GLAD AV DET ATT JAG SKULLE KUNNA GÅ SÖNDER, VAR OCH ÄR LOUIS TOMLINSON DEN ÄNDA JAG KUNNAT FÖRMÅ MIG ATT ÄLSKA.
...
sista.
XO, Edine <333
DU LÄSER
Always || Larry Stylinson
FanfictionHemligheter är saker vi alla går runt med, och när hemligheter kommer ut så brukar de flesta känna en slags lättnad, eller hur? Det gjorde jag också i början men sedan förvandlades mitt och hans liv till ett rent jävla helvete. "Vi knullar, vi hålle...
