Just me and you

Kapitel 1

(Moa Andersson är en biroll i denna novel. Biroll är när man delar huvudpersons platsen med flera andra☺)

Moa's perspektiv
Det har gått 1 år sedan Julia lämnade min lägenhet med rinnandes ögon och röda ansiktfläckar. Mycket har förändrats, jag har flyttat bland annat till New York från min lilla etta i Edinburgh. Jag har uppfyllt min dröm om att bli skådespelare och jag har även skaffat hund! Jag har gjort mycket för att glömma bort den dagen, men... jag minns det som om det vore igår, gråten, besvikelsen och den mörka auran runt min lägenhet. Jag undrar än idag vad som blev av Julia, lever hon? Mår hon bra? Var i världen är hon? Bland annat, jag försöker att glömma bort henne men minnet är som en mörk klump som våldgästar mig på kvällen. Sedan dess har jag knappt sovit, jag är rädd för att få mardrömmar, allra värst var den kvällen då det hände. Jag drömde en massa skit den kvällen. Jag saknar henne. Väldigt mycket...
-Ska du av eller? Det här är vår allra sista station!
Sa busschauffören irriterat.
-åhh... javisst! Ursäkta mig.
Svarade jag honom.
-ingen fara men försök att vara lite nogrannare, jag kunde inte ha märkt dig och åkt till garaget. Jag antar att ni inte bor här eller skulle av här?
Frågade han lite trevligare.
-vart är vi?
Frågade jag lite skrämt.
-vi är i New Jersey.
Sa han.
-Oj! Jag skulle ha gått av vid (jag vet inte om busshållplatsen finns eller ej så ta inte illa upp om den finns eller ej) Manhattan street.
Sa jag skrämt.
Fan! Jag är i en by, 4 mil utanför östra kanten av New York och jag bor i centrala Manhattan och det är cirka 12 mil härifrån, det är 23.36 och detta var den sista bussen till New York härifrån och jag har ingen bil här, jag klev antagligen på fel buss. Jag kan inte skilja om det beror på att jag var trött eller att jag inte tittadepå vilken buss jag gick eftersom att jag var ofokuserad!
*suck, oj... det var inte bara jag som var frustrerad. Fast han kan ju liksom bara lämna mig här?
"Moa, jag ser att du inte har ändrat dig så mycket sedan vi sågs sist" sa han på svenska.
Jag piggnade till på en gång och bara what? Hur kan han veta mitt namn?
"Ursäkta, känner jag dig?" Antagligen eftersom att jag kan ditt namn sa han frustrerat.
Då ljusnade det till i mitt huvud, jag kände igen rösten, de pigga bruna ögonen, det ostyriga bruna håret...
"ADAM?" Skrek/frågade jag chokat. Han flinade åt mitt svar.
"10 poäng till Moa, nästa fråga, nästa fråga!" Sa han med en tågvärdar röst. Jag fnös ljudligt.
"Sluta fåna dig Oda" flinade jag mot honom, jag och Adam gick i samma klass ända upp till 9:an, när vi gick i 5:an läste våran lärare en bok och huvudpersonen hette Oda och Adam hatade henne. "Sluta Moa annars börjar jag med mitt gamla smeknamn" sa han med mörk, hotande röst medans han stirrade in hotande i mina lgon och tryckte upp mig mot väggen. Jag började gapskratta och då sa han. "Du tog mig visst inte på allvar chokladkakan?" Frågade han med ett glimten i ögat och ett hemligt leende. "Adam" sa jag hotande. "Aa" sa han då. "Jag vet att du älskar mig men snälla, fria inte" sa jag.