Infekterad

Kapitel 1

     Gatorna var alltid tomma den här tiden på dygnet. I alla fall vid första anblicken. Om man däremot såg bortom de svaga lamporna och de höga halvt förfallna husen, och istället fokuserade på skuggorna de kastade på kullerstenarna nedanför så kunde man ibland ana rörelser i mörkret. Det var alldeles tyst, nästan som om ingen levde där. Fast ibland kunde det falska lugnet rubbas av smattret och tjuten som Jägarna gav ifrån sig.
     Det var på grund av dessa hemska maskiner som det var så viktigt att hålla sig i skuggorna och inte kliva ut i ljuset, trots att det var så dovt och att de blåa lamporna ofta blinkade och ibland kunde slockna helt. Alla har fått höra att så fort man hör klicket av metall mot sten så måste man springa, trots att man ofta inte hade någon chans att komma undan. Fast såklart om man har fått höra hur viktigt det är att springa så många gånger slutar det oftast med att man ser till att bli så duktig som möjligt på det.
     I den här staden rörde man sig aldrig öppet. Man höll sig undan, och alla visste hur man flydde från en Jägare.

     Precis som de flesta nätter rubbades även den här tystnaden, och om man hade haft blicken riktad mot hustaken skulle man ha sett en gestalt hoppa mellan dem, jagad av någonting som såg ut som en enorm spindel.
     Maskinen klättrade blixtsnabbt efter den mindre gestalten, och ibland skjöts ett av metallbenen vinande ut i en lång lina som sedan borrades in i en närliggande byggnad. Sten och trä föll dundrande till marken där den tog sig fram. Fast trots sina snabba rörelser var gestalten framför den snabbare.
     Den smidiga skepnaden klättrade hastigt upp för galler som ibland inhägnade taken och slängde sig mellan byggnaderna utan att tänka efter. Den bar en gammal brun läderjacka med för långa och vida ärmar, slitna, svarta kängor och en stor väska slängd över axeln. Ansiktet var gömt under en bred huva och en gasmask, vilket var väldigt vanligt att man bar i de här trakterna.
     Gestalten svajade till vid en landning och var nära på att falla ner mellan byggnaderna, Jägaren tätt bakom. Hen hann räta på sig och få upp farten i tid just som ett metallben slog ner i cementen hen just stått på.
     Om Jägaren inte gav sig snart skulle hen tillslut få slut på energi och falla ihop. Tröttheten kändes redan i benen som skrek efter vila, och andningen var inte lika kontrollerad som den hade varit i början av jakten.
 "Lite till" pustade gestalten vid ännu en ostadig landning, "bara ett kvarter".
     Jägaren gav plötsligt ifrån sig ett tjut och skjöt iväg ett av sina ben mot skepnaden framför sig. Om hen inte hade hoppat undan i tid hade det gått rakt igenom ryggen, fast det fanns ingen tid att ens registrera vad som kunde ha hänt. Allt hen kunde göra var att slänga sig över ännu ett stängsel. Den här byggnaden hade ett litet hål i taket, tillräckligt stort för gestalten att slinka genom men för Jägaren blev det ett problem. Så fort hen landade på golvet under dem hördes ett skri ovanför och ett metallben for ner vid hens fötter. Genast började hen springa på nytt och knuffade upp dörren som ledde till en gammal hall.
     Uppe på taket försökte Jägaren frenetiskt att göra hålet större, men när den äntligen lyckades klämma sig in i det mörka rummet hade gestalten redan lämnat byggnaden.

*

     "Är det bara jag eller verkar det som att de har skickat hit fler Rensare?" Den unga kvinnan som yttrat orden suckade och föll ihop på en sliten lädersoffa. Rummet hon klivit in i var litet, men tillräckligt stort för en soffa vid dörren, en madrass i det högra hörnet och en liten tv-skärm på en upp och nedvänd låda av metall. Väggarna var av sten och helt kala, om man inte räknade med det lilla gallerprydda fönstret till höger.
   "Det skulle inte förvåna mig" grymtade en mörk röst från madrassen där en ung man satt. Det svarta håret som räkte ner till den spetsiga hakan låg som ett fågelbo runt huvudet, och ett par smala bruna ögon studerade den yngre på soffan. "Gick det bra?"
   "Ja" mumlade hon bara och han suckade.
   "Rica..."
   "Det var nära ett par gånger, men jag är okej". Hon drog irriterat av sig masken och släppte den på golvet bredvid sig. Huvan hade hon dragit undan när hon klev innanför dörren, och man kunde nu se det korta svarta håret som man knappt kunde sätta i en liten svans i nacken, den mörka hyn och de smala gröna ögonen. Hon liknade mannen på madrassen en hel del, bortsett från att hon hade rundare ansikte och annan ögonfärg. De var syskon, med bara 2 års mellanrum.
     Brodern suckade och reste på sig. Han sträckte ut sina trötta lemmar och lunkade över till väskan som Rica släppt vid änden av soffan hon ockuperade, och började gå igenom innehållet.
   "Jag vet inte hur mycket vi kan få för Jägar-delarna, men kniven borde i alla fall ge oss lite bröd". Han suckade och lade tillbaka den på golvet. "Det känns som att det blir svårare och svårare att hitta bra saker". Rica grymtade bara till svar och slängde en arm över ögonen. Hennes ben värkte fortfarande efter att ha sprungit så länge, men hon hade i alla fall fått tillbaka kontrollen över sin andning och hjärtat hade lugnat ner sig.
     Sakerna hon hade fått tag på var inte särskilt ovanliga. Det låg delar efter Jägare lite här och var i staden, fast vapen var lite mer sällsynta. Mest för att de var mer användbara, och om man hittade något behöll man det oftast för sig själv. De var inte effektiva mot Jägare,  bara galningar försökte slå tillbaka när någon dök upp, men bråk mellan gäng var väldigt vanligt och då kunde en kniv komma väl till hands.

   "Du Teo?"
   "Vadå?" Brodern hade gått fram till skärmen och börjat pilla med sladdarna i hopp om att få den att starta. Den brukade gå sönder men det var aldrig särskilt svårt att få igång den igen. Man behövde bara ha lite tålamod.
   "Hur mycket har vi kvar från förra gången?" Frågade hon och satte sig upp med sina långa ben utsträckta framför sig.
   "Tre flaskor vatten, en råtta och en halv limpa" mumlade han och stirrade stint på sladdarna. "Så vi klarar oss nog resten av veckan". Rica suckade och blängde på sin kurrande mage. Hon hade bara fått i sig en bit limpa och lite vatten tidigare, resten var de tvugna att spara. Hon tänkte just fråga om de kunde ta resten av limpan nu när skärmen plötsligt sprakade till liv och en välklädd kvinna visade sig. Den bruna jackan såg så tajt ut att Rica förundrades över hur hon kunde andas i den, och det långa svarta håret hade röda slingor i sig lite här och var där det låg i två låga toffsar över hennes axlar.
   "Flera döda hittades tidigare idag i den nedstängda Jägar-fabriken i utkanten av Ressul. Man har fortfarande inte kommit ut med ett exakt antal, men det tros ha att göra med omkring tio stycken". Hennes röst var känslolös när hon läste upp detta, och ögonen lämnade aldrig platsen där kameran antagligen stod. "Vem som ligger bakom detta vet man inte heller, men det har spekulerats om att det är någon utav terroristgrupperna i området". En video av en förfallen byggnad full av militärklädda människor visades över kvinnans röst.
   "Så de har gått från att döda Jägare till människor nu?" Muttrade Teo och slog sig ner bredvid Rica på soffan som knarrade svagt.
   "Jag undrar hur de tog sig ut..."Funderade hon, men Teo var upptagen med att lyssna på kvinnan igen.
   "Området är nu avspärrat från allmänheten då det tros ha blivit infekterat. Jägare patrullerar byggnaden och kommer fortsätta att göra så tills allt är löst". Kvinnan visades ännu en gång och efter att ha tagit ett kort andetag gick hon över till nästa ämne som hade att göra med någon politiker från ett grannland. Syskonen slutade dock lyssna.
   "Ressul ligger rätt så nära oss, jag hoppas inte att det betyder att de skickar mer jägare hit". Det fanns lite ilska i Teos röst, men han lät för det mesta bara trött.
   "Vi klarar oss. Gör vi inte alltid det?" Fast Ricas ord var muntra lät även hon mest trött när hon yttrade dem, och hon lät huvudet falla till Teos axel. Det började bli svårt att hålla ögonen öppna.
   "Jo, än så länge" suckade han och sjönk också ihop lite. Båda visste att de inte kunda sitta kvar särskilt länge eftersom någon var tvungen att gå och stänga av teven. De brukade ha en kontroll men den hade de varit tvugna att sälja för något år sedan.
     Tillslut bestämde sig Teo för att resa på sig och släcka skärmen, där kvinnan fortfarande pratade om något som varken han eller Rica hade uppfattat. Nu var den enda ljuskällan i rummet en glödlampa som hängde i taket och kastade ett svagt ljus över dem. Lite av det blåa ljuset från gatulamporna utanför lyckades ta sig in mellan gallret på deras fönster, men något ljud hördes inte förrutom ett svagt tjut i fjärran.
   "Vem tar sofffan?" Gäspade Teo och log svagt när Rica svarade genom att breda ut sig på det gamla lädret. "Igen?"
   "Håll klaffen, du är närmast madrassen och jag soffan" mumlade hon till svar och kurade ihop sig med ansiktet skymt av de för stora ärmarna på sin jacka. Den här gången log Teo tydligare och lade sig tillrätta på den slitna madrassen. De ägde inga filtar längre, men eftersom det var tidig sommar var det ganska varmt ändå, så de klarade sig utan. Dock visste de inte hur de skulle göra när vintern kom. Det var något de var tvugna att lösa senare.
   "Godnatt" gäspade Teo och lade en arm under huvudet som kudde.
   "...natt".
Med de korta orden föll de båda snabbt i djup sömn och tystnaden utanför tog även över deras lilla rum.   

______________________________________________

Så det här är min nya berättelse... Jag kan inte lova att uppdateringen kommer vara särskilt bra, men jag tänker försöka med ett kapitel per vecka eller i alla fall ett varannan. Helst vill jag göra kapitlen längre än såhär i framtiden, men jag vet inte om jag kommer kunna uppdatera så ofta i så fall...
Hoppas det verkar intressant, och kommentera gärna!
See ya!