blame (swedish Zayn Malik fanfic)

kapitel 25

När jag går in får jag syn på John som står bakom kassan och hans ögon riktas direkt på mig. En ilning far igenom min kropp när han kommer fram till mig och det krävs allt jag har inuti mig för att inte vända mig om och gå härifrån.

”Nicole, thank God you came!”

Han har fått en blåtira på det högra ögat och hans läpp är sprucken. För en sekund får jag dåligt samvete över det Zayn har gjort men sen tänker jag tillbaka på varför han gjorde det och är tacksam för att han kom och drog bort honom.

När jag inte svarar fortsätter han. ”I am so sorry for what I did, you have no idea. I was drunk and I...”

”John”, avbryter jag. ”Please, don’t. I only came here to say that I won’t be working here anymore”, säger jag och det går inte att ta miste på det ledsna uttrycket i hans ögon.

”It won’t happen again, I promise. You don’t have to quit your job because of my stupidity”

Hur vågar han försöka överyga mig att stanna efter att han tvingade sig på mig?

”You’re unbelievable. Have a nice life, John”

Jag vänder ryggen mot honom och går ut samtidigt som jag hör honom säga ”I’m sorry” bakom mig. 

När jag kommer ut drar jag in ett djupt andetag och andas sedan ut bara för att se Zayn titta på mig.

”How’d it go?”, frågar han.

”Okay”

”Do you need me to kick his ass again? Cause I’ll do it”, säger han och jag skrattar.

”No, but thanks tho”

Hans mobil börjar ringa och han tar upp den ur sin ficka innan han kollar på mig. ”Wait a second”, säger han och går några meter bort från mig för att svara.

”Yeah?”, hör jag honom säga till personen i luren när han står med ryggen mot mig. ”No, I’m on it.” Han nickar och pratar igen men den här gången låter han arg ”No she won’t....”

Han fortsätter att prata men jag hör inte mer när han går bort ytterligare ett par meter.

Vem pratar han med? Vem är hon?

”Nicole!”

När jag vänder mig om ser jag Ethan med ett stort leende på läpparna som kommer fram och kramar mig.

”Ethan, hi! What are you doing here?”, frågar jag och han lägger sina händer i fickorna.

”I’m on my way to work. I’m working across the street, remember?”, svarar han och jag ler.

”Yeah, of course”

”Aren’t you working?”, frågar han och kollar mot cafét.

Jag tvekar lite innan jag svarar. ”No, I uhm, just quit my job”

Han rynkar på pannan förvånat. ”Really? Why?”

Ska jag berätta eller inte? Jag bestämmer mig för att inte göra det, jag tror inte att det är så nödvändigt heller. ”It’s a long story. But now I need to find me a new one”

Han nickar förstående men lyser sedan upp. ”Why won’t you come and work with me? I could always talk to my father?”

”Thank you for the offer, really, but I don’t want to intrude or anything”

”No, don’t be stupid. I know he’ll be thrilled. Come on, let’s go talk to him”, säger han och börjar gå men jag stannar.

”Wait a minute, I just need to tell Zayn..”

”Zayn? Are you here with him?”, frågar han och tittar sedan bakom mig och får syn på Zayn som fortfarande pratar i telefon.

Jag nickar och han höjer på ögonbrynen. ”Are you guys like.. together?”

”No! We’re just friends”, säger jag snabbt.

Eller är vi? Jag vet inte vad vi är, om vi bara är vänner eller om det är något mer. Vänner går inte runt och kysser varandra men Zayn har redan gjort klart för sig att han inte dejtar. 

Det sticker till lite i hjärtat när jag inser det här, jag hade helt och hållet glömt bort det och ångrar att jag inte frågade Zayn igår. 

Men det gick ju inte så bra sist jag hade frågat honom...

”Ethan what are you doing here?”, frågar Zayn en aning irriterat när han kommer fram till oss.

”Just offering Nicole a job”, svarar han och Zayn tittar frågande på mig. 

”Ethan said he could talk to his dad about a job at his diner, how nice is that?”, förklarar jag.

”Aw, so sweet you are, Ethan”, retar han och jag slår till hans arm.

”Shut up, Zayn. Are you coming?”, frågar Ethan mig och jag nickar leendes. 

Vi följer efter Ethan över gatan och in till fiket som är fylld med lagom myckte folk. En medelålders man står bakom kassan och ler brett när han får syn på oss.

”Zayn! How you’ve been?”, frågar han och kommer fram och ger honom en kram. Jag hade glömt att de redan kände varandra när Ethan och hans familj bodde i England.

”Dad, this is Nicole”, säger Ethan och gör en gest mot mig.

”It’s nice to meet you, mr Cage”, säger jag och skakar hans hand.

”Nice to meet you too, Nicole. Ethan has told me alot about you. Please, call me Richard”

Va, har han? Jag kollar på Ethan och ser en liten rodnad smyga sig fram i hans ansikte och jag ler. 

”Dad, can I talk to you for a minute?”, frågar Ethan sin pappa och han nickar.

”Sure, son”

Han följer efter sin son några meter bort och jag vänder mig mot Zayn.

”Are you okay?”, frågar jag och han tittar konstigt på mig.

”Why wouldn’t I be?”

”I don’t know.. You sounded angry on the phone earlier”, jag rycker på axlarna.

”Oh, yeah, I’m fine”

”What a great idéa!”, hör jag Richard säga glatt till Ethan och de kommer tillbaka till oss.

”Nicole, when do you wanna start?”, frågar Richard med ett brett leende.

Jag höjer förvånat på ögonbrynen ”Really?”

”Yes of course! And how about you two come over for dinner tonight so we can talk more, huh?”

”Eh.. Sorry but I...”, börjar Zayn men Richard avbryter honom.

”Nonsense! I’ll expect you both. Ethan will text you the address, Nicole. Now if you young ones will excuse me,I have some customers waiting”, ursäktar han sig leendes och går bort kassan.

Snälla glöm inte att rösta/kommentera efter att ni läst!!! :)