blame (swedish Zayn Malik fanfic)

kapitel 15

”Nicole!”, säger Ryan glatt och Zayn vrider på huvudet och får syn på mig. Hans ögon vidgas en sekund och han blir uppenbart förvånad av min plötsliga närvaro men säger ingenting. Han tar bort Emmas hand från sitt huvud men låter henne sitta kvar.

Jag känner hur det börjar sticka till i mina ögon men gör allt jag kan för att hålla tillbaka mina tårar. Han ska inte få se mig gråta. Varför vill jag ens gråta? Dumma, oönskade tårar. 

”Uhm.. I think I’m gonna go”, viskar jag till Chloé och hon nickar förstående och ger mig sina bilnycklar.

Jag vänder mig om och går ut. Om jag ska vara ärlig så trodde jag att han skulle följa efter mig men det gör han inte och jag fortsätter att gå så snabbt jag kan bort härifrån. 

Vad trodde jag egentligen? Det är ju Zayn det här, så klart att han inte bryr sig. Och här var jag, som tyckte att vi faktiskt hade en trevlig stund igår när det i själva verket inte betydde något alls för honom.

Jag tar upp min telefon och skriver till Ethan.

*Pick me up tomorrow at seven?*

Han svarar direkt. *Okay, see you then ;)*

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av Zayn, men det var inte det här. Jag borde ha vetat bättre än så. Vart tog den smarta Nicole vägen? 

Jag sätter mig i Chloés bil och börjar köra hemåt. Det var en dålig idé av mig att komma och jag borde aldrig ens ha tänkt tanken.

När jag är hemma försöker jag göra allt annat än att tänka på honom och distraherar mig själv genom att sätta på en film som jag tittar på i min ensamhet. 

Halvvägs genom filmen somnar jag även fast klockan inte är så mycket.

Nästa morgon vaknar jag av att Chloé kommer in och sätter sig på kanten av min säng. Jag måste ha glömt bort att sätta på alarmet.

”Is everything okay?”, frågar hon snällt och jag nickar.

”Yeah”. Var det verkligen okej med mig? Jag vet inte.

”Zayn seemed pretty pissed rest of the evening”

”Okay”. Jag kunde inte bry mig mer om honom.

”What happened?”

”Nothing, really. I just thought we had something but I should’ve known better. End of story”. Jag reser mig upp från sängen och går in till badrummet för att tvätta ansiktet. Jag känner inte för att prata just nu och jag vill helst bara glömma allting och blir glad när Chloé inte frågar mer.

Jag tackar mig själv för att inte ha valt historia på tisdagar så jag slipper sitta i samma klassrum som honom. Skoldagen går sakta och jag ser honom några gånger och vet att han ser mig också men han varken gör eller säger någonting.

När vi äntligen åker hem hoppar jag in i duschen, lagar middag och diskar innan jag börjar fixa mig för att gå ut med Ethan. Jag gör inget speciellt förutom att platta håret vilket jag börjat gilla att göra.

”Where are you going?”, frågar Chloé nyfiket medans jag plattar.

”Ethan and I are going out”

”Ethan? I thought you liked...”

”We’re just friends, Chloé”, förklarar jag och hon ler.

”Okay. Uhm, I won’t be coming home from school tomorrow so if you could ask Kate to drive you back home..?”

”Were will you be?”, frågar jag även fast jag redan vet svaret.