Stella Nocte

Kapitel 1

Jag är okysst. Ingen har någonsin vilat sina läppar mot mina eller smekt min kind. Egentligen borde jag inte bry mig, jag har intalat mig att jag inte bryr mig. Men ibland när jag ser andra par gå i skolans korridorer hand i hand med tindrande ögon och rosiga kinder sticker det i mitt hjärta. Jag vill ha någon som förstår mig, någon som bryr sig.

"Hedwig."

Jag blinkar till och fokuserar blicken. Juni sitter framför mig i skräddarställning och ser sur ut. Hennes blonda raka hår är draperat över ena axeln och munnen hopknipen i en liten grimas.

"Ja?", frågar jag nervöst.

Ibland blir Juni arg på mig för ingenting. Det är läskigt hur vilken liten grej som helst gör att hon inte pratar med mig på dagar. Killarna i klassen kallar henne för tornadon men jag skulle snarare vilja kalla henne åskovädret. Precis som de där ovädren som kommer på sommaren utan förvarning. Ena sekunden är himmelen blå och nästa är molnen gråa och blixtar klyver himmelen.

"Du är den jobbigaste människan som gått på den här jorden", säger hon med skarpt tonfall.

"Är jag?", frågar jag tveksamt.

Hon ger mig en sylvass blick som får mig att sänka blicken till mitt blommiga sängöverkast. Jag gillar blommor, Rosor, pelargonier, vitsippor och snödroppar. Alla är så vackra. En av mina vänner heter Viola. Om jag fått välja ett namn skulle det vara ett blomnamn. Som Ros eller kanske något mer ovanligt som Blåklocka.

Där vandrade mina tankar iväg igen. Jag verkar inte kunna fokusera på nuet i mer än några ynka minuter. Det är därför Juni stör sig på mig och jag har så få vänner. Jag klarar inte av att lyssna på folk och den egenskapen skattar de flesta människor högt.

"Du vet vad jag menar", säger hon kallt.

Jag skakar först på huvudet men suckar sedan uppgivet och låter håret falla fram och täcka mitt ansikte. "Ja."

Då mjuknar Juni av någon anledning och tar tag i en av mina händer. Hennes naglar är perfekta rosa ovaler och händerna är lena.

"Ingen är perfekt Hedwig", säger hon.

Jag lossar försiktigt min hand och stryker tillbaka mitt hår igen. Juni följer uppmärksamt mina rörelser. Hennes ögon är som havet, blå och böljande som små vågor. Det var längesedan man kunde bada nu. Jag saknar känslan av vatten mot min hud.

"Det är bara så man säger", mumlar jag frånvarande och låter mina händer stryka över en rosa liten blomma.

Juni skrattar förvånat till och läger sig sedan ner. Hon ser upp i taket med oseende ögon.

"Ja det är sant. Väldigt sant till och med", hon fnissar till och blundar.

Jag lägger mig också ner och sluter ögonen. Solen skiner in genom mina fönster och värmer min frusna hud. Jag tror jag somnar för när jag slår upp ögonen igen är himmelen mörk och Juni är borta. Jag ser mig förvirrat omkring innan jag sätter mig upp. Min rygg knakar till.

"Juni!", ropar jag men får inget svar.

Fotsteg hörs i korridoren och min dörr skjuts upp. Ally står med korslagda armar i dörröppningen och blänger på mig. Hennes piercingar glänser i ljuset från gatlyktorna som tänts utanför.

"Säg åt din idiot kompis att hålla sig borta härifrån", säger Ally med allvarlig röst.

"Om du sänker musiken", svarar jag sömnigt.

Hög musik dånar från Allys rum. Just a smalltown girl. Living in a lonely world...

"Gillar du inte Journey?", frågar Ally och vrider på ringen hon har i sin läpp.