Aldrig Osynlig

1

                                                                                                        1

Mina ögon öppnades av ren reflex, inte för att jag ville det. Jag stirrade på den blinkande klockan som var det enda som lös upp det mörka rummet. Att klockan bara var 2 på natten var inte längre än chock utan mer av en rutin. Jag satte mig upp eftersom att jag redan visste att jag inte skulle kunna somna om hur trött jag än var. Hade du varit här så skulle jag ha kunnat somna igen men vi vet båda att det är mitt fel att du inte är här. Jag slöt mina ögon och lutade mig mot den kalla väggen, som vanligt åkte ditt ansikte förbi i mina tankar precis som det alltid gör. Att ens försöka övertyga mig själv att jag var bättre utan dig var helt värdelöst.

Timmarna passerade lika långsamt som de alltid gör, trots att jag inte ens ville lämna den säkerhet som mitt rum alltid gav så kändes det mer som att det höll på att kväva mig. Alla tankar som flöt ihop till en hel röra. Dina ögon som inte längre var där för att se till att jag mådde bra och jag vet att du vid det här laget har gått vidare till någon annan.

Det är nu som det är meningen att jag ska släppa de här tankarna, det är i varjefall vad psykologen säger. Fast jag tror vi båda vet att jag inte kan släppa det, det är som om att alla tankar hugger sig fast i allt jag är och gör det till det enda som jag kan tänka på, det är som om att det alltid kräver mitt fokus. Det är väl kanske just nu som hans ansikte byts ut mot alla läxor. All ångest och all stress som alltid kommer ikapp mig vad jag än gör. Det är aldrig bara ditt ansikte som jagar mig, snarare allt tillsammans. Allas ansikten som jagar mig hela vägen in i mina drömmar.

" Älskling är du fortfarande vaken?" frågar mamma och det är som om att oron strålar ut ur hennes ögon.

" Jag vaknade precis" Lögn nr 1 " Jag somnar snart igen" Lögn nr 2

" Är du säker, jag kan hämta en sömntablett åt dig?"

" Nej det är ingen fara, jag lovar." Lögn nr 3

" Godnatt älskling!" Hon lämnade dörren på glänt och hennes fotsteg knarrade bort till hennes och pappas rum.

Jag vet att hon oroar sig, det har hon alltid gjort men mer nu än annars. Speciellt efter allt som har hänt. Jag hatar att vara så här självisk men jag är alldeles för långt in för att kunna ta mig ut nu.

Klockan lös 3 och det var bara 3 timmar kvar tills dess att klockan skulle ringa.

-------

Jag kollade mot skåpet och där stod hon. Hennes ögon var ännu tröttare än i fredags,kindbenen tydligare än någonsin. Hennes läppar var frasiga vilket syntes ända härifrån. Allt inom mig skrek till mig att springa dit och göra allt bättre. Men hon lyssnar inte längre, det är som om att hon har stängt av allt, förutom de giftiga tankarna som alltid flyter runt i hennes huvud.

Jag önskar att jag hade kunnat rädda henne men jag lärde mig den svåra vägen att det inte går att rädda någon som inte vill bli räddad. Men det betyder inte att det inte gör ont, att se henne men aldrig kunna röra vid henne, få hennes ögon att lysa av glädje. Precis sådär som de gjorde innan allt hände.

"Alex? Lyssnar du ens?" som vanligt så tänker jag mer på henne än vad jag lyssnar på honom.

" Vad sa du Erik?" Frågar jag med ögonen fortfarande fästa på henne.

" Jag förstår verkligen inte, Hur kan du fortfarande inte vara över henne? Det har gått 2 förbannande månader och du gör inget annat än att bete dig som en kärlekssjuk 12-åring." sa han förbannad som vanligt.

" Hur många gånger ska jag behöva säga det,jag kan inte släppa henne!" halvskrek jag nästan samtidigt som hon halvt vände sig om och kollade in i mina ögon och just då skulle jag nästan göra vad som helst för att vara nära henne. Men lika snabbt som hon hade kollat hit kollade hon bort och hela hennes kropp sjönk ihop.

" Du måste släppa henne, vem vet hur länge hon lever med hennes jävla depression." Säger han utan någon tanke på vad han just har sagt.

" Vad sa du precis?" Innan jag ens hann med att  reagera så kolliderade min knytnäve med hans kind.

" Erik och Alexander nu räcker det, båda går genast till rektorn!" beordrade läraren.

------

Efter det att jag hade mött Alexs ögon så skyndade jag mig bort därifrån så fort jag bara kunde för att inte springa rakt in i hans famn, jag kan inte vara med honom och det vet vi båda så det är ingen idé att ens försöka.

Jag tittade på talen framför mig om derivatorer och undrade ännu en gång varför jag var här , det var ju ändå inte så att jag förstod något. Men samtidigt kan jag inte bara hoppa av för att då skulle mamma och pappa oroa sig ännu mera hur det nu än är möjligt.

Helt inne i mina egna tankar, märkte jag inte att hela klassen tystnade och att stolen brevid mig drogs ut. Platsen brevid var alltid tom och hade varit det sen i slutet av ettan.

" Alexander och Erik ni är otroligt sena, vi har ju pratat om det här, 4 skolktillfällen och lappen skickas in till CSN, detta gäller er alla! " muttrade matteläraren och fortsatte sedan att skriva på tavlan med något oförståeligt tal i fokus.

Jag visste då utan att titta åt sidan att han satt där vid min sida precis som innan, precis som i vår början. Jag vågade inte att titta upp men jag kände hans ögon sakta glida över min kroppsform så jag gjorde mig ännu mindre så att han inte skulle se alla valkar som hade bildades under den tiden han hade varit borta.

------

Jag gick in i klassrummet med Erik tätt efter mig, alla kollade på oss förutom hon. Hon bara satt där och stirrade på boken. Hennes ögon var antaglien fokuserade på att förstå vad hon skulle göra. Jag gick emot stolen brevid henne och satte mig där jag brukade sitta. Jag hann precis sätta mig innan läraren drog ett helt jäkla föredrag om att komma sent.

Jag såg hur hon kurade ihop sig brevid mig, hon såg så himla ynklig och smal ut att jag bara ville ta upp henne i mina armar och hålla henne tills dess att hon mådde bättre. Jag visste att jag inte kunde röra henne redan innan men trots detta så kan jag inte släppa henne och vid det här laget så är det fysiskt omöjligt.

"Kan någon derivera 3X^2+e^2X?" frågar Hans även känd som vår mattelärare hela klassen.

"Någon?" Han pekar på henne, flickan som är helt fast i mina tankar.

Jag märker hur hennes ögon vidgas och paniken stiger och hur hon börjar andas alldeles för snabbt.

" Det blir 6x+2e^2x" säger jag vilket får henne att andas lugnare samtidigt som hon fortsätter att kura ihop sig till en boll.

" Jag visste inte att du var en tjej" muttrade Hans men fortsatte att skriva på tavlan.

Knappt hörbart hörde jag hennes röst skära igenom tystnaden som hade lagt sig över klassrummet.

" Tack Sander!" just då kunde jag dö en lycklig man.

-------

Fasiken i helskotta vad har jag gjort, det bara slank ur mig, jag skulle ju hålla mig på avstånd. Det hade räckt om jag hade kallat honom för Alexander men nej jag måste ta smeknamnet som jag vet att han älskar. Som jag gav honom när allt flöt på som vanligt,när han och jag var ett vi istället för två som aldrig kunde bli en.

Han hade hört mig och hans läppar drogs upp i något som skulle kunna var ett leende som gick rakt upp i hans ögon. Just nu var han närmare mig än vad han hade varit på ett bra tag vilket fick mig att vilja vara ännu närmare.

Hur jag än gjorde så är jag fortfarande fast i allt vi var. Två månader är aldrig tillräckligt för att släppa någon som man bryr sig om. Någon som man nästan kunde se en framtid med. Jag tror att han var min framtid men sen kom livet och satte sina stora fötter ivägen. Allt jag kunde tänka på var hur mycket jag skulle vilja vara i hans armar igen.