Aldrig Osynlig

0

                                                                                                      0

Hej är ett ord med endast 3 bokstäver, 2 konsonanter och 1 vokal. Trots detta så lämnar aldrig ordet dina förseglade läppar. Trots att våra blickar möts så har du inte artigheten att ens yttra ordet eller ens bekräfta att du har sett mig, jag skulle lika gärna kunna ha varit ett spöke. Det är aldrig bara dina ögon som lämnar mig ensam och vilse, det är alla era ögon. Ögon som varken eller fyllda av hat eller igenkännande, bara ett evigt löfte om att jag aldrig ska synas. Men vet du vad, det gör inget! Du behöver inte säga hej till lilla obetydliga mig för att tro mig jag är van, van att bli förbisedd som att jag endast vore en del av väggen eller skåpet som du just precis passerar. Men tänk dig för nästa gång när du går förbi en ensam människa som ser ut att vara helt bortappad, just ditt hej kanske räddar det livet som annars skulle gå till spillo.

Orden och alla bokstäverna forsade samman på det ihopknycklade pappret, just det pappret som du absolut inte ville se, det var ju ändå inte upp till dig att lösa vartenda förbannade problem som uppstod. Så varför inte bara släppa det där pappret som får dina tankar att rasa med ilska. Du gör det inte av den simpla anledningen att du någonstans långt inne har förmågan att känna empati trots att du alltid döljer det med den där stenkalla blicken som får det att verka som om att ingeting kan röra dig. Men du har också ont trots att du dagligen försöker övertala dig själv att det spelar ingen roll och att såret läker med tiden, det är i varjefall vad de alltid säger och det måste ligga något korn av sanning i de orden.

Hur många gånger har du nu försökt att övertala dig själv detta? Det kan inte vara ett tal under hundra längre. Bitarna som en gång i tiden höll upp dig är sen länge både borttappade och trasiga. Men det syns aldrig på utsidan, det är aldrig någon som lägger märke till att dina ögon är rödsprängda, påsarna och den mörklila färgen under dina ögon och det faktum att du numera alltid somnar under lektionerna. Du fungerar knappt som en människa men ändå är det ingen som bryr som om att se hur du har förändrats och om de gör det så stänger de ögonen lika fort som de har öppnats. Så du gör det enda rationella, stänger av dina egna ögon på samma sätt för att slippa se att andra mår dåligt.

Men är det så konstigt att så många mår dåligt när vi lever i en värld där ingen bryr sig? Det är nu din hjärna skriker " Jag bryr ju mig!", klart att du gör men du agerar aldrig på det vilket nästan är värre. Så du gör det enda som du vet hur man gör fortsätter att gå igenom den mörka korridoren som du så länge har försökt att undvika.

Du var van vid att vara själv vid det här laget eftersom att du medvetet hade stött bort alla som någonsin hade brytt sig. Men det finns en liten detalj som du alltid har glömt! Han var där tills du gick! Du gjorde valet att gå därifrån, inte han. Inte för att du håller det emot honom, inte för att du arg, du bara saknar allt som var ni! Hans armar, hans läppar men framförallt hans tröstande ord som alltid var där och det faktum att han alltid kollade på dig med kärleksfulla ögon.

Två blev en och en blev två. Alltid där och aldrig borta. Du och han,var det inte det ni sa?