Vem Är Jag !

Kapitel 2

Mariano

"Aj vilken känsla som gjorde i hjärtat."

"Mariano vad är det"
"Inget Fabian men jag kände något som ... jag måste ringa Teresa och kolla var hon är nu. Hon skulle åka till hennes släktingar"

"Mariano vi har varit bästa vänner sen dagis och om du behöver något så jag finns. Okej"

"Tack Fabian"

Det som jag inte kan undvika är hur det gör ont i hjärtat när telefonensvararen svarar och inte Teresa. Vädret var dåligt på morgonen och Teresa åkte utan att skicka något eller ringa mig. Jag lämnade min lägenhet och åkte fort till Teresa's föräldrar. När jag kom fram så satt Adriana
(Teresa's mamma) på köket med telefonen framför sig.

"Adriana har Teresa hört av sig".? Frågade jag
"Nej det är gått 10 timmar sen hon åkte."

Jag ser hur Adrianas ögon är fyllda av tårar och oro som styr över henne.

"Adriana prova ring till era släkt"

"Jag har gjort det redan Mariano men de sa att de har inte hört något om henne".

"Ska vi bara vänta så här. Vi måste göra något"

"Min man Roberto åkte till polisstationen men de sa att det måste gå 24 timmar för att börja göra något."

"Vadå? 24 timmar för vad? Om Teresa inte var i fara så skulle hon ha ringt."
"Självklart hon kan ladda sin mobil på bilen också. Jag kände att det skulle bli något men jag borde
stoppa henne och låta henne stanna hemma."

"Adriana det är inte någons fel tro mig men om vi visste vad det skulle verkligen hända så skulle Teresa själv inte åka."

Det ända jag tänker på just nu att ta bilen och börja åka mot Göteborg och leta efter mitt liv, min värld. Det känns så tungt och känslan som jag inte tror på och vill inte tro på är att Teresa kommer aldrig vara min. Jag vill inte tänka på detta sättet men jag önskar verkligen att hon andas fortfarande. Åh Teresa jag älskar dig så mycket och det är den här kärleken som låter mig ha lite talåmod."

"Adriana vi väntar en timme till om hon inte hör av sig så åker jag till Göteborg och kolla hur det är på vägen."

"Jag vet inte Mariano men om det blir så snälla ta hand om dig och ring oss hela tiden."

"Ja okej"

Vi satt och väntade sedan kom Roberto (Teresa's far) han såg nedstämd ut.

"Jag kan inte vänta längre jag ska åka nu." Sa jag bestämd.
"Jag kommer också Mariano vi vill inte att det ska hända något med dig." Sa Adriana

"Nej ingen följer med mig ni får stanna här för att ni har andra barn och ta hand om."

Jag lämnade huset och började köra fort mot Göteborg.

{●}

"Hallå vakna upp. Hör du mig".?

"Angelo hon är inte död än men hon andas jätte dåligt"

"Pablo kom hjälp mig vi tar henne till mitt kontor"

"Vadå? Ditt till ditt hemliga kontor ?"

"Vi har inget val nu Pablo fort nu bär hennes väska och kolla om hon har någon bild eller något som kan leda oss till en väg".

"Jag har hittat den här bilden säkert det är hon. Pablo hämta allting så att vi börjar med operationen"
"Hur kan du börja medan du inte kan se hur hon ser ut  Angelo".?

"Angelo hela hennes kropp är bränd och vi måste få tillbaka hennes liv, det är det viktigaste just nu."

.
.
.
15 dagar senare

Mariano

"Mamma jag har stannat i Göteborg i 15 dagar och det enda jag har fått veta om Teresa att hon stannade i caféet bara"

"Älskling kom tillbaka du kommer inte kunna hitta något mer än det".

"Jag vet mamma men jag vill hitta något mer. Jag kan inte förstå att Teresa har varit borta så länge."

"Vi kan inte göra något mer kom tillbaka så får vi tänka tillsammans. Stanna inte där själv Mariano".

"Okej jag kommer imorgon".

"Bra älskling ta hand om dig".

Livet är så otroligt tungt. Den här krisen jag går igenom låter mig bli dum i huvudet. Är verkligen allt slut nu? Är Teresa borta för evigt? Men det måste finnas något av henne i alla fall. Var är hennes bil, ofta att polisen inte kunde hitta något.

Angelo

"Hon kommer vakna idag ellerhur" sa jag

"Ja. 15 dagar har passerat hon kommer vakna idag."

"Komigen snälla vill du inte hjälpa mig med detta du får gå. Pablo du ser så nedstämd ut sen vi hämtade tjejen".

"Nej Angelo jag är inte nedstämd utan jag är rädd för att det vi gör vet ingen om det. Vi borde kontakta polisen samt att hennes föräldrar är säkert oroliga."

"Vi kan inte säga något längre det har gått 15 dagar och hennes föräldrar har säkert vant sig. Ingen kommer veta om det".

"Varför är du så säker. När hon vaknar hon kommer gå runt och till sist polisen eller de hon känner kommer se henne Angelo."

"Nej ingen kommer kunna veta för bilden som vi trodde att det var hon... det var inte.".

"Vadååå?!!! Hur och när visste du det."?

"Jag sökte efter bilden och det kom ut att hon har ritat den själv. Jag visste allt detta för två dagar sen".

"Varför talade du inte om det för mig Angelo?".

"Jag har gjort detta nu. Sluta nu skrik jag ber dig. Låt oss tänka hur vi kan hjälpa henne när hon vaknar."

Jag lämnade köket och gick till koma där hon var. När jag kom in såg jag henne öppna sina ögon. Hon var så trött att hon inte orkade öppna ögonen. Jag ropade Pablo och när hon väl vaknade ordentligt började prata.

"Var är jag"?.

"I en liten sjukhus" svarade Pablo

"Jag vill gå upp" sa hon

Jag hjälpte henne och hon stod på fötterna utan problem.

"Hej vad heter du?." Frågade jag

"Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg något" sa hon

《{●}》

Gillar ni berättelsen dela den med era vänner, rekommenderar den och rösta. För mer fördjupning kommentera så svarar jag så fort så möjligt. Tack så länge!