Skyddsänglar

Del 23

Jag tar sats och åker genom luften som ett pistolskott. Upp, upp, upp. Jag känner hur mina lungor nästan töms på luft och hur mitt blåser bakom mig. Till slut, när jag är nått molnen stannar jag och tittar ner. Under mig är skolan och skogen runt. Jag ser hur en annan ängel snabbt flyger emot mig. Jag ler. Det är Dylan. Han stannar när han är bredvid mig och pustar ut.
'Du är snabb!!'
Jag fnissar. 'Ja du. Det har jag får höra förut!' Jag känner mig lite stolt. Han skrattar. 'I bet.'
Jag tittar uppåt. Det är en ganska molnig dag och himlen är nästan grå. Fast luften är perfekt. Dylan tittar också upp.
'Jag tycker om när det är såhär. När luften är liksom inte för torr eller kall eller varm. Det är bara perfekt.' Jag tittar på honom och om jag inte visste bättre så skulle jag tro att han läste mina tankar. Jag nickar. Han tittar nu på mig igen. 'Hur mår du?'
Jag höjer på ett ögonbryn, överraskad av den spontana frågan. 'Alltså hur mår du liksom efter det hela.' Aha.
Jag rycker på axlarna. 'Jag mår väl helt okej. Du då?'
Han nickar lätt och säger sedan 'jag är bara glad att jag inte är kvar i den där grottan.' Jag nickar. 'Fast det var ändå lite mysigt att vara fast där med dig, liksom bara du och jag, ensamma...' Jag börjar gapskratta. Han skrattar också och ler sedan ett lite lekfullt leende som jag inte riktigt vet vad det betyder. 'Men, sisten ner är sämst!' Han flyger iväg som ett skott, men jag vet att jag lätt hinner ikapp. Jag tar sats och sätter fart.