Drake Merwins historia (Gone novels)

2 Namngivningen

De bar ut den tunga kroppen. Ut genom huset och på gången genom det höga ogräset. De lade in henne där bak och Mattew sprang tillbaka snabbt, för att packa ihop lite extra kläder de hade, och lite mat och lite pengar. Ja, allt de kunde tänkas behöva när de vistades så länge ifrån hemmet med pojken.

De satt i bilen, i en stel tystnad medans den lilla bilen lyste upp vägen som aldrig tog slut. Efter flera mil svängde hon in på en större väg och man kunde se en stad långt borta, en stad full av liv och ljus.
"Så, vad var det som hände egentligen?" Frågade kvinnan när Mattwe hade lugnat sig efter den händelserika natten. Hans blick var fäst på vägen utanför och registrerade varje förbikörande bil.
"Eh, det vill jag nog inte tala om." Svarade han snabbt och med darr på rösten.
"Okej, vi kanske kan prata om något annat då, jag heter Caroline."
"Mattew." Viskade Mattew till svar.
"Så vad jobbar du med?" Fortsatte Caroline.
"Jo, jag har ingen riktig utbildning men jag har försökt få jobb här och där. Senast jag blev avskedad jobbade jag i en kontorsbyggnad som städare." Svarade Mattew, lite ner insatt nu.
"Jaha, du är sån', blev du påkommen som tjuv?" Frågade hon nyfiket.
"Nej nej, vad tror du om mig? Chefen tyckte inte om mig och de behövde dra ner på lönerna. Dessutom skulle jag och min fru, som då precis hade hittat varandra, hitta något eget. Där vi bor nu." Sade han lite irriterat den här gången. De var nu inne i New York och Caroline verkade veta var de skulle. Hon gjorde en massa svängar hit och dit och de hade plötsligt parkerat framför ett stort sjukhus med en skylt där det stod i rött "St. Maria's hospital". De bar in kroppen och den lille pojken som sovit hela resan och dragit åt sig så lite uppmärksamhet skrek nu. Han följde med. De frågade i receptionen efter hjälp och efter ytterligare tid så hade de suttit på den tomma kliniken i för lång tid.
"Jag tror inte att hon klarar sig." Snyftade Mattew och stirrade in i väggen. Att inte flacka med blicken kändes tryggt, att bara fokusera på en punkt och stänga ute allting.
"Nej, hoppet ser inte ljust ut." Sade Caroline och lade armen över Mattews axlar som för att trösta honom. En läkare i vita kläder och med en allvarlig blick steg ut ur ett av rummet.
"Vi kunde inte göra någonting. Hon var redan borta sedan länge." Sade han. Mattew brast ut i gråt och de gick långsamt tillbaka till bilen. Caroline hade köpt något att äta och två koppar kaffe till resan hem. Hon hade insett att hon inte skulle hinna hem i tid efter hennes enorma försening om inte Mattew följde med. Det gjorde han, i hans instabila ställe skulle han och pojken nog vara döda inom kort. Så de åkte hem den långa vägen. Pojken satt i Mattews knä, eller, låg snarare. Den lilla munnen var öppen och läpparna rördes i samma rytm som andningen man hörde. Hand hjärta slog snabbt.
"Har du tänkt ut något namn åt pojken?"
"Nej, inte direkt. Det var inget vi tänkt över innan och det var så mycket nu."
"Men vad tycker du då? Ska det vara ett vanligt namn som Emil eller ett mer ovanligt som Rick?" Frågade Caroline nyfiket men kanske lite udda.
"Tja, något udda tror jag. Jag funderar på Drake, som den drake han var som tog livet av sin mor." Sade Mattew argt och kollade mordiskt på denne oförsvarbare lille krabat. Redan nu visade han sitt hat mot den som tagit livet av den han älskat mest i sitt liv.