One shots

Bound To Hatred

En yrkesmördares liv är svårt. Mitt liv är svårt.

Jag är ensam, jag har ingen.

Alla som jag någonsin älskat är borta. Borta i tomma intet. Jag vet inte var de är eller vilka de är.

Jag vet bara en sak.

Och det är att jag är bra på det jag gör.

Den enda färg mina ögon tillåter mig att se är rött, blodrött.

Mitt liv är en uppgift. Det är vad mitt liv går ut på.

Jag får ett papper och ett namn.

Resten får jag sköta själv.

Jag har aldrig dödat någon jag älskar. Varför? För att jag aldrig har älskat någon. Det är sant. Mitt liv är byggt på hat. Hat för livet, hat för mig själv men mest av allt, hat för offren. Offren för min pistol.

Pistolen i min hand rycker och offret faller ner mot marken. En blodpöl bildas runt offrets huvud och ett leende sprider sig på mina läppar. Jag går fram till offret, lägger två fingrar mot offrets hals och lyssnar efter hjärtslag som jag vet aldrig kommer slå.

Mörkret får pistolen i min hand att glänsa och jag kan fortfarande höra ljudet av pistolskottet eka mot den kalla betongen. En svag doft av blod har spritts sig i den kalla luften och i vanlig fall hade jag gjort en grimas men efter att ha dödat så många, vänjer man sig tillslut vid lukten.

Kylan runt om kring mig är som tusentals små nålar som sticker hål i min hud. Och såren som nålarna lämnar kommer aldrig att läka utan blodet kommer droppa ner mot marken och blandas in i mina offers.

Offret dödat. Betalning begärd.

Jag skickar iväg sms:et och inom några minuter ligger 50.000 kr på mitt konto. Jag brukar aldrig bry mig om vilka mina offer blir. Offren är bara min inkomstkälla. Ett offer dött, 50.000 kr in på mitt konto. Det är det enda jag bryr mig om.

(Lyssna gärna på "Monsters" by Timeflies medan du läser. Jag har även länkat låten.)

Jag ångrar aldrig några av mina offer, tvärtom, jag njuter av att se dem falla till marken. Jag njuter av att veta att det var jag som dödade offret och att offret var svagare än mig. Svaghet är någonting jag inte tolererar och det är precis det som gör mig stark.

Jag är en mördare.

Om du ska sätta en etikett på vad jag är, så är jag en mördare.

En kallblodig mördare.

En ringsignal hörs och jag fiskar upp mobilen från fickan. Namnet som lyser upp på skärmen får mig att le och jag kan höra ljudet av pengar.

"Nytt uppdrag?" Jag skippar alla artighetsfraser då de bara är onödiga.

"En tjej, 16 år. Brunett blåa ögon. Bakom skogsbrynet gatan 79." Jag ifrågasätter inte, det gör jag aldrig. Det var bara det att tjejen inte hade något namn. Jag har aldrig fått ett uppdrag där mitt offer inte har något namn. "Fast det här är annorlunda." Fortsätter han. Han fortsätter aldrig. "Det här offret är lite, vad ska man kalla det, speciellt." Vad fan dröjer han för? Säg bara vad det är. "Priset för offret har höjts." Det här har aldrig hänt förut. Han måste verkligen vilja ha offret död om han höjer priset. "Priset har höjts till 1 miljon kronor." Och sen läger han på och lämnar mig andlös.

1 miljon kronor...

Och utan att tveka börjar jag gå mot mitt nästa offer.

****

Jag borstar mitt långa bruna hår och stirrar in i mina isblåa ögon som jag kan se genom spegeln. Idag är det dags, idag ska jag börja mitt liv. Idag är dagen jag ska börja mitt nya jobb. Bara tanken av jobbet får mig att le. Vem skulle tro att jag skulle hamna här. Jag har alltid varit tjejen utan framtid, tjejen vars mamma dricker, tjejen som inte har några pengar. Men idag ska det bli ändring på det.

"Mamma jag går nu!" Hon svarar inte. Hon svarar aldrig och jag tvekar på att hon kommer göra det nu med tanke på hur mycket hon drack igår. Men mer än så lägger jag inte på tanken. Jag öppnar ytterdörren och stiger ut. Men jag hinner inte långt innan ett klickande hörs och ett kallt föremål trycks mot sidan av mitt huvud. Jag vet vad det är för föremål. Jag tappar andan. Bokstavligen. Jag kan inte andas. Med andetagen långt nedstoppade i lungorna väntar jag på ett pang som ska representera att mitt liv är över.

Men inget pang hörs och min kropp faller inte till marken. Jag vågar mig på att ta ett andetag, försiktigt. Med samma försiktighet vågar jag snegla på personen med det dödande föremålet i handen.

"Kayden.." Jag känner igen honom. För en sekund så blir jag glad, men sedan dör glädjen ut när jag märker att det är min egen bror som vill döda mig.

Varför?

Han sänker pistolen.

"Kayna.." Han känner igen mig.

****

Pistolen är tryckt mot hennes huvud och jag är redo att skjuta men det är någonting som stoppar mig. Jag känner igen henne. Konstigt. Jag känner inte någon, iallafall inte någon som skulle hindra mig från att skjuta. Om inte...

"Kayden..." Bam. Och allt kommer tillbaka. Jag gör någonting som jag inte har gjort på år, jag sänker min pistol utan att ha skjutit.

"Kayna..." Min älskade Kayna, min älskade syster. Den ända person jag någonsin har älskat. Och här är jag, med en pistol riktad mot hennes huvud. Hon är skräckslagen men vem skulle inte vara skräcklagen i en sådan här situation. Jag kramar om henne, kramar om hennes skakiga kropp för sista gången. Jag fattar inte varför någon skulle vilja ha henne död och hon måste jag gjort något väldigt dåligt om priset på hennes huvud har höjts. Men mitt jobb är inte att ifrågasätta utan att utföra handlingen. Det är mitt jobb och jag kommer att utföra det. Jag kommer inte låta någon jag älskar stå i min väg, ingen ska få stå i min väg. Hon är en svaghet och svagheter ska bort.

Det går inte, jag kan inte. All träning, alla offer, allt spillt blod. Allt var för ingenting. För att när det gäller så kan jag inte, jag kan inte döda någon jag älskar. Detta var inte vad min träning gick ut på, vad den gick ut på var att det inte spelar någon roll över vem som är mitt offer. "Ett offer är ett offer." Det är det vi har fått lära oss. Jag ska precis ta och låta henne gå, men hatet stoppar mig.

Hatet sprider sig genom min kropp och hatet får mig att kasta ut Kayna ut ur min famn och det är hatet som får mig att än en gång att rikta pistolen mot henne.

Och det är hatet som får mig att skjuta.

***

Skriket får honom att vilja rygga tillbaks men han tvingar sig själv till att kolla på hennes döda kropp. Han står där och bara kollar på henne. Han vet inte hur lång tid som har gått men han bryr sig bara inte, det har han aldrig gjort. Han är Kayden Cold och Kayden Cold bryr sig inte. Det är vad han försöker intala sig själv men innerst inne vet han sanningen. Sanningen där han precis har skjutit den ända person han någonsin har älskat. Sanningen är att han faktiskt bryr sig, bryr sig om personen vars kropp aldrig mer kommer pumpa en endaste droppe blod.

Han sa att han aldrig har älskat någon. Han hade fel. Han bryr sig, det gör han. Men han kan inte inse det och kommer aldrig göra det. Han kommer fortsätta vara Kayden Cold. Den kallblodiga mördaren.

*****

Så vad tycker ni?

Denna novellen skrev jag till skolan. Jag har inte lämnat in den än men ska göra det på fredag, så jag får hoppas på det bästa.

Så om ni har hittat något grammatiks fel eller någonting som inte är bra så är det bara att kommentera så jag kan ändra det innan jag lämnar in den. Tack i förskott!

(Låten som jag länkade kan jag inte få nog av. Såååå bra!)

Hoppas ni hade en trevlig läsning och glöm inte att kommentera mig era tankar!

//Randomgirllll